Direktlänk till inlägg 7 november 2011
Im not responsible if people fall apart. Det vet jag innerst inne.
Men ändå kommer den där känslan fram, gång på gång, dag efter dag.
Känslan som drar över en hela tiden, fast man egentligen inte borde.
Många ställer frågan till mig; Ger den personen någonsin tillbaka? Hjälper den dig någonsin?
Men det handlar inte om det, och det kommer aldrig göra det. Bara av att få se människan, och ha den i sin närvaro gör att man blir varm i hjärtat. Då vet jag att han är i säkerhet, när han är med mig kan ju ingen göra honom illa. Ingen kan spotta ut fula ord på han. Ingen kan ta fram knytnäven och slå honom gul och blå. Jag vet ju att han är i säkerhet när han är hemma.
Det är inte många som förstår den känslan. Känslan av att han är allt, han är en stor, stor del av mitt hjärta. En del som gör mitt liv till det bättre. Oavsett vad han gjort i sitt liv, eller vad han kommer göra, kommer han alltid vara min bror, mitt kött och blod. Vi har nått botten, kommit upp igen och jag har alltid försökt hålla huvudet så högt jag bara kan. Och det tror jag inte någon, någonsin kommer att kunna sänka igen. För jag är stolt över de saker han gjort. Jag är faktiskt det. Alla gör vi misstag, och ingen är perfekt. Så alla med fördomar, skitsnack och prat bakom ryggen kan känna sig ganska dumma egentligen. För dom människorna är oftast dom värsta bovarna av oss alla.
"Kasta inte sten i glashus"
Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...