Direktlänk till inlägg 21 december 2011
Jag minns det som igår. Dagen då en person spelade upp låten.. "Scotty doesn't know". Skrek den rakt ut i ansiktet på mig. Men sjöng en helt annan text.... bytte ut orden och sjöng "Lina doesn't know".
Känslan av att stå där, bedragen, uppriven och så olycklig var obeskrivlig. Jag fick svaga ben och trodde jag skulle falla ihop. Men ganska snabbt tog jag på mig jackan, och sprang ut med tårarna strömmandes nedför kinderna. Det var kallt, vinter. Jag hade fyllt år någon dag före det. Jag minns att jag sprang några meter, stannade till och väntade. "Kanske han kommer efter mig" Ingen kom, och det var bara vackert springa hem till Brännaberget.
Jag minns allt som igår. Jag minns hur jag var själv. Så svag, så skör.... Som en tickande bomb som man aldrig visste när och var den skulle sprängas. Jag hade psyket i botten. Jag var osäker. Jag var rädd.
Som idag är jag rätt glad att jag fått gå igenom allt det där. För det har gjort mig starkare och tuffare. Idag skulle jag aldrig, aldrig låta någon styra och ställa över mig på det där sättet. Jag skulle inte vara rädd för någon. Jag skulle inte be om ursäkt fast det inte var jag som gjort fel. Jag skulle inte tycka synd om någon som gjort mig så psykiskt illa. Aldrig mer.
Jag är förändrad. Och jag kommer aldrig låta någon ta lika mycket skit som jag fick göra.
Ditt hat gör mig starkare. För varje gång du öppnar munnen stärks jag. Du är svag, och jag är stark. Jag har ett riktigt liv, det har inte du. Jag har funnit den enda människan som kan göra mig glad, lycklig och knäsvag på samma gång, det har inte du. Jag klarar mig utan droger och sprit varje helg, det gör inte du. Och du kallar mig och mitt liv värdelöst?
Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...