Det är med sorg i hjärtat jag säger det - Man blir inte yngre.

Förut har jag inte velat tro på det, eller så har jag bara blunda för det och hoppas allt ska bli som det var förr? Men så blir det ju inte, tiden går framåt, inte bakåt. Vi blir allt äldre med åren, vi åldras och blir tillslut allihopa - sjuka på ett eller annat sätt. Det kan vi inte förbigå, så är det, och så kommer det alltid vara. Ingen kommer undan, så är det. 

Jag ser varje dag människor som står där, gamla - vissa med eller utan sjukdom. Dom flesta säger: - Bara man hade varit 20år yngre hade man orkat mer. Men så kommer det ju inte bli, dom blir inte yngre. Åldern tar fast dom, begränsar dom. Dom kan inte leva samma liv som förr.

En vacker dag kommer jag själv stå där, gammal.. Och säga: "-Bara jag hade varit 20år yngre." Den dagen kommer den med. Eller så kommer det ingen sån dag, jag kan hinna gå bort före jag hunnit fylla 20 fast. Det är det ingen vet. Varje dag går vi på en skör lina, en lina som kan gå av plötsligt. Det kan hända en bilolycka, man kan drunkna, man kan bli påkörd, man kan få hjärt-attack, man kan ta en överdos. Det är det ingen vet. Jag har aldrig varit rädd för döden, och det har jag sagt.. För den dagen, den kommer en dag.. Så man ska inte gå och vara rädd - döden träffar oss alla, på ett eller annat sätt, av en orsak. Jag är inte rädd, jag ska inte bli rädd. jag är inte rädd för min egen död, jag är rädd för min familjs död. Jag vill inte se en enda av dom falla bort, för jag vet hur jävla ont det skulle göra i mitt hjärta. Fast ändå vet jag ju att ålderdomen har sitt, men när det innebär att jag ska förlora en av mina nära kan jag inte ens föreställa mig tanken. Jag vet ju egentligen att en 90-åring har levt sitt, jag vet ju det. Men fast jag har sett många människor dö, jag har hört människor bett om att få dö - så kan jag ändå inte förstå att jag måste förlora någon. Jag har läst många böcker om ålderdom, jag har gått omvårdnadsprogrammet i hela 3år - men ändå kan jag inte förstå det. Jag vill inte, jag kan inte, jag ska inte.

Jag vill inte.

Anledningen till detta inlägg är min käre Morfar, som har varit min idol i många år. Om någon kunde förstå hur mycket jag älskar denna personen. Han har alltid varit världens absolut snällaste (och då menar jag snällaste) Han lät mig doppa kakorna i saft, t.o.m fast Mamma & mormor sagt väldigt strikt att jag absolut inte får, För "Lina grisar ju så mycket." Men han lät mig, han lät mig "grisa". Han tog med mig överallt, han höll i mig när jag skulle kissa när jag var liten, han tog mossa och torkade mig när vi var ute i skogen och pappret var slut. Han blev aldrig sur, han lät mig. Han köpte oss en lekstuga, för -"Barnen måste ju ha något att leka i". Han klämde in sig i en lekstuga, ca 1,5m lång, bara för att vi ville att Moffa skulle sova med oss. Han köpte oss lördagsgodis, han var där för oss i vått och torrt. Han ville vårat absolut bästa - och såg till att vi fick det också. 

Jag har vägrat inse, och jag har blundat för det förr, Men nu har jag kommit till de stadiet då jag insett att Min kära Moffa inte blir yngre, han blir ju inte det. Men han är ändå samma gamla Moffa för mig, oavsett åldern. Han betyder fortfarande lika mycket, om inte mer för mig nu. Jag har insett att minnet är inte som det var förr, men det spelar mig igen roll. Han kommer iaf ihåg mig... Och det bästa han vet är ju "Morfars lilla Kicka" som han sött kallar Kia. Kia är hans glädjespridare. Idag när vi var ute i Stråkan och skottade, gick jag där och garn-skottade och svettades, och han... Han ville mest ha koll på var Kia var, så hon inte gick ut på vägen. Söta lilla Morfar. Som han sa en dag. Lina, du har verkligen blivit stor nu, och med stor, menar jag stor. Du har ju t.o.m växt om mig och Mormor. Och det har jag. Jag har blivit stor nu. Fast ändå, dyker alltid dom där 3 frågorna upp när jag är där..

- Har du nog med kläder?

- Har du nu ätit något?

- Har du nog med pengar?

Och jag kommer alltid med samma svar: Ja, jag ser ju inte ut att svälta precis, och jag har ju mycket kläder, och pengar också. Men ändå måste han vara säker på att jag har det bra varje dag. Världens bästa Morfar, om du ändå bara visste... Hur gammal du än blir... Jag kommer finnas där, jag kommer skjutsa dig, jag kommer ställa upp, jag kommer alltid komma dit du vill. För det är det minsta jag kan göra, för allt du gjort för mig. Du har stor del att tacka för att jag är jag idag. Utan dig hade jag inte varit generös, utan dig hade jag inte lärt mig att "grisa". Utan dig hade inte jag varit jag. Älskar dig, forever and to heaven.

 

J

17 november 2010 19:11

Det tog emot att fortsätta läsa när jag hade kommit halvvägs, jag visste att jag skulle börja gråta... Många är gångerna då jag varit på väg att skriva något själv men det tar emot, det också. Det ligger så nära hjärtat... Finaste, finaste morfar. Det var fantastiskt skrivet!

http://jennsen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet rullar på i vanlig ordning.. Men ingen dag är sig ändå lik. L är redan ett halvår(!), och tiden går som vanligt - alldeles för fort. Skönt när träningen kommer igång på riktigt igen, när min trogne träningskompanjon kommer hem från Grekland...

Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...

Orken och lusten att blogga finns inte just nu. Instagram är något jag hellre uppdaterar, där jag kan välja mina följare. LLLARSSSON heter jag där! ...

Inget ord kan beskriva min kärlek för denna lilla krabat. Han som förgyllt våra liv och gjort det verkligt värt att leva. Våran supersnälla kille, Mamma älskar dig till månen och tillbaka. ...