Mitt i all skit så ser man eftersom att det faktiskt finns positiva saker också. Jag har underbara Kia. Jag ska utomlands på Söndag med bästa Rebecca. Jag har en underbar, sammanhållande familj. Jag har Victoria och Veronica som alltid får en att skratta. 

Du har besegrat sjukdomen förr, varför kan du inte göra det igen.....

Du som är så stark.

Älskade du... Du får ju inte lämna mig.

Jag klarar mig inte utan dig.

Ta med dig karta och kompass,
när du går genom skogen.
Den är mörk och snårig, full av hinder.
Små och stora, som får dig att stanna upp.
Men var inte rädd, vid din sida går jag.
Tro inte att jag lämnar dig.

Sätter krokben för dig och springer iväg.
Jag ska kalla fram stjärnorna så du ser vägen,

ta ner solen så du inte fryser.
Jag ska ta ner månen,
så du kan bära den med mig,
och känna att du inte är ensam.

Jag älskar dig Mormor. Ända till månen och tillbaka.

Psyket i botten. Snart når jag den nivån då även jag bryter ihop. Jag orkar rent utav sagt inte mer. Varje dag är densamma. Tråkiga nyheter, skitsnack och tårar. Spelar ingen roll hur glad man försöker vara, det förstörs på en minut lik förbannat. Jag är så jävla ledsen att jag är sjukt förbannad. Hela min värld känns upp- och ner just nu. Ingenting går som jag vill. Allt skit kommer som en käftsmäll i ansiktet hela, hela tiden. Jag som skulle få ha kul, och fara utomlands. Ja, fyfan. Det är synd att man inte har en enda själ som förstår en heller. Inte en enda jävel förstår varför man mår som man mår. Ingen.

Jag ger upp nu, mitt psyke vann över mig tillslut. 

Varje gång är som den första gång vi sågs,
även om det är över nu.
Allting har förändrats
men du finns inte kvar.
Allt var svävande men nu så ser ja klart.

Du var gammal, ja va yngre.
Och nu sågs vi igen, gått så lång tid så länge sen,
Månader tillbaks, men jag minns det såväl.
Varför kärleken brunnit, utav olika skäl.
Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp,
trotts min väg vart lång kantats med gupp
Jag stått utan för din port så många gånger,
Så många brev många sånger.
Minns alla ord, varje rad ja skrivit
En längtan så stor,
Minns varje dag jag lidigt.
Har gått genom livet med en övetygelse, att jag satt något spår
som haft betydelse.

Aldrig besvarad aldrig tillmötes, en kärlek så varm utan den vilket öde
Från vinter till vår, sen sommar till höst.
Trotts att tiden vart svår, så gav kärleken tröst
Hjärtan som slår, vi står där vi stod
Minns det som igår, första gången du log
Som om jag snubblade pladask
På marken och bara dog.

Varje gång är som den första gång vi sågs,
Även om det är över nu.
Allting har förändratas men du finns ju inte kvar.
Allt var svävande men nu så ser ja klart.

Ja va ung du va äldre,
När vi sågs första gången
Rusade förbi mig snabbt på perongen, blev hjälplöst förälskat -
Obeskrivligt tagen
Som om jag låg ner på marken och blev slagen
Betraktade ditt hår, när det fångades av vinden.
Som att svimma på en bergstopp utav svindeln.
Den stunden satt jag fast i ett nät förtrollad bunden
Tappa hjärtat i knät
Kunde inte tänka logist eller sunt
Och för varje sekund som du inte fanns blev det tung
Började sakta uppvakta på avstånd i brev
Men det spelade ingen roll vad jag skrev
Du hade inte fastnat än, inte fattat än,
Vilken kärlek som fanns att bara hämta hem
Men efter ett tag, det började korrespondera.
Mina förhoppningar dom väcktes, för att sen raseras

Jag gav aldrig upp dig när du försvann,
Långa dagar blev till nätter sen till månader.


Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt,
aldrig nått fram så jag älskar på avstånd.
Nu är de mitt tåg och dax för avgång,
Stiga på eller tveka en minut
För att allt som flyger upp måste landa tillslut.
Kan inte titta tillbaks trotts min vilja är stark,
vi vandrar iväg utan vidröra mark.

Mina minnen höll mig uppe varje dag
Du är som att andas för
Jag gav aldrig upp dig när du försvann,
Långa dagar blev till nätter sen till månader.

Nu vill jag iväg, igen. 

Finns det något bättre egentligen? Semester, som oftast är full med förväntingar, drömmar och oron om "vi får bra väder." För många kan det vara att man strävar efter att bli brunast. För många innebär det bara den där avkopplingen. Att få stänga av allt som man har där hemma. Vara sig själv, utan att någon annan bryr sig. Att få slippa tänka på att man måste städa, tvätta eller att måsta stiga upp när väckarklockan ringer på morgonen. 

Semester kan ju såklart vara att ligga hemma i soffan och se en bra film, party dygnet runt längs hamnen i Alanya, eller så kan det helt enkelt bara att få vara sig själv, anonym i en stad där ingen känner dig. För mig är det semester. Inga fördomar, inga rykten och inget tjafs om vem som har vad, och vem som kommer först. Jag älskar det. 

Då fick man fälla en tår idag också.

Finns inte ord hur mycket dom där orden betyder.

Och när någon som varit med om så mycket själv, en som verkligen vet hur det går när det går tufft skriver något sådant kan man inte annat än att bli hemskt varm i hjärtat.

http://lilsweet.blogg.se/2011/september/forebilder-och-anglar.html