I got ice in my veins, blood in my eyes.
Hate in my heart, love in my mind.
I seen nights full of pain, days of the same.
You keep the sunshine, save me the rain.
I search but never find, hurt but never cry.
I work and forever try, but I'm cursed so never mind.
And it's worse but better time's seem further and beyond.
The top gets higher, the more that I climb.
The spot gets smaller and I get bigger.

 Cause all this bullshit, it made me strong.

Igår jobbade jag 6.45-16, hämtade Kia och gasa till Vännäs. Bytte kläder direkt och tog en promenad mot Bränna, och nära där plockade Mamsen och Papsen upp mig och skjutsade mig, Kia och cykeln tillbaka. Så idag mina vänner har jag cyklat till jobbet. Uppskattade dock att min cykeltur skulle ta 2timmar i motvinden hela vägen, så det resulterade i att jag var på jobbet drygt en timme i förväg, för det tog bara 45min. Så jag gick över till Morfar istället och pratade, svettades och drack säkert 2liter vatten. Konditionen är ganska så kass. Men någonstans måste man väl börja lite smått? Dock har jag ju inte tänkt lova något "Oh, sommaren/beachen 2012 here I come.." Och så failar det bara. Näe, mitt mål är bara att må bättre i kropp och själ. Röra på mig lite mer så jag inte är lika trött och hängig. Och att tappa något kilo under kuppen skadar ju ingen så :) Men hur jag nu ska orka sätta mig på cykeln ikväll efter 20.00 och cykla tillbaka till Vännäs undrar jag. Tur jag är envisheten herself. Kanskeeee det går lite bättre?! Det SKA gå!

Dags att avsluta rasten och återgå till arbetet. Hejs!

Sitter på jobbet och har precis tagit mig en liten rast. Minuterna bara rinner iväg, och en 30minuters rast känns som 5 minuter.

Idag längtar jag så förskräckligt till den 26maj. Nyss var det 95dagar, och nu är det bara 32 kvar.

Jag längtar till jag får hoppa i havet, i poolen. Jag längtar tills jag får lägga mig i solstolen, med bra musik i öronen och riktigt koppla av. Jag längtar till jag får snöra mig på den osköna hotellsängen och bara le, le åt att man äntligen är framma i paradiset. Woho så kul vi ska ha!

Dags att sluta svammla och återgå till arbetet. Hejs!

Alla kurviga vägar, alla kämpiga uppförsbackar, allt hat, alla tårar, alla fördomar, allt snack bakom ryggen, alla gånger någon huggt en i ryggen, har gjort mig stark. Så stark. "Shoot me down, and I won't fall, cause im titanium" Jag tar emot skiten, borstar bort den lika fort och går vidare. Jag kommer alltid klara mig. Jag är en ensamvarg, och jag är envisheten herself. Jag har dessutom den starkaste familjen bakom mig, i alla lägen. I absolut alla lägen. Jag kommer alltid hålla huvudet högre än någonsin för att jag vet att vi klarar oss genom allt, för vi har varandra. Fast vi förlorat den som hållit familjen gungande i alla väder. Vi ska klara detta också. Vi ska vara stolta över att vi fick ha henne i våra liv så pass länge. Vi ska göra henne stolt. "Vi binder en krans av minnen, de vackraste och finastevi har. Vi vet att de aldrig ska vissna, hos oss finns du alltid kvar." 

Vi är starka. Vi är fighters som inte ger upp i första taget. 

Jag har egentligen inte så mycket att skriva. I allt tråkigt, i den dystra vardagen så börjar jag faktiskt längta utomlands. Till fina Turkiet. Jag som där ett tag bestämde mig för att inte åka. "Gir-unge" hade jag fått höra av Mormor. Även Pappa som inte alltid så varit så positiv till mina resor sa: "Men nog fan ska du åka, helt klart" Så, klart jag ska åka. 1 vecka med sol, bad, avslappning, god mat, goda drinkar och ett par kvällar ute i Alanyas nattliv med Vero tycker jag bestämt att jag kan behöva. Vem tackar egentligen nej till det? Inte jag iaf :) Dessutom ska jag tatuera mig också. Något som betyder så himla mycket för mig. Något som betyder allt.

Sen så är jag ganska överlycklig att få vara HELT LEDIG nu i minst 3helger iallafall.. Eftersom jag precis avverkat min sjunde (eller vad det nu är) på raken så ska jag tacka nej till allt jobb ett par helger framöver. LOVELY! Hur jag ska njuta av att vara ledig mer än en dag under veckorna, och kanske hinna städa lite, hinna fundera över livet och spendera lite mer tid med Kia...... Livet, som det ska vara!

" Det liv är icke längst som längst har varat.
Den levat längst som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast som mest har sparat.
Nej, Den rikast är som givit mest. "

Du kämpade tills alla ljus slockande. Du kämpade för alla dina. Du gav aldrig upp trots att du hade diagnosen cancer. Du var en kämpe, en riktig kämpe som aldrig, aldrig gav upp. Jag är stolt över dig Mormor. Jag vet att du har det bra och fridfullt nu, där uppe i fjärran. Jag vet att du tittar ner på oss ibland och önskar oss det allra bästa. Jag vet att vi var så mycket för dig. Nej, vi var allt. Familjen är allt. Ohana. Blod är tjockare än vatten. 

Jag kommer aldrig glömma alla stunder vi haft. Alla stunder i Stråkan. Alla timmar vi pratat bort vid köksbordet på Föreningsgatan 1. Jag kommer aldrig heller glömma hur du behandlade mig. Du älskade mig villkorslöst, när jag behövde dig som mest. Du dömde aldrig ut mig när jag gjort något hemskt. Du tog mig i din varma famn och höll om mig och sa: "Alla gör vi misstag." 

"An angel, in the book of life, wrote down,

And whispered when he closed the book:

Too beautiful for earth..."