Ibland händer det saker som inte får hända. I fredags hände det min vän, en vän som är livslusten och glädjen himself.

Ett sketet jävla balkongräcke som gav vika, och gjorde att han föll 4,5m rakt ner på marken. Ett balkongräcke som förstört så himla mycket nu, och låter en 4årig pojke leva i ovisshet om hans pappa någonsin kommer vakna upp igen. Låter anhöriga leva i frågor. Jag kan inte med ord förklara hur mycket jag önskar
att det här istället fick hända en våldtäktsman, eller en äcklig mördare. Inte en karl som gör rätt för sig, har en familj och som tagit sig igenom nog med skit för att stå där han stod på den där jävla balkongen i fredags. Han som verkligen inte skulle ha stått där. Han som styrt upp sitt liv från den absoluta botten till toppen.

Finns ingen som har den livsglädjen som sprudlar i hans bruna ögon, ingen som ställer upp för andra såsom han gör, ingen som strålar som han när han är glad. Finns ingen som har ett så stort hjärta som honom. Ingen. Han har ständigt något nytt på gång, och har en massa projekt han håller på med. Han gör ALLT för sin son, och för sin flickvän. Och de gör allt för honom.


När jag lärde känna honom var jag nästan rädd, för han var så himla framåt, orädd och glad - nästan så man blev avundsjuk på hur någon "törs" vara så framåt fast man knappt träffas förr.
Men åren gick... och nu står vi här idag. Han och E hjälpte mig på rätt spår och gav mig vänliga ord när jag kanske behövde det som mest. Han har tröstat mig när jag varit ledsen och sagt fina ord, och vi har skrattat, otaliga gånger tillsammans. Vi har en galen turkietresa i bagaget tillsammans. Och många, många timmar runt deras köksbord.

En stark, oerhört envis kille som kan "move mountains for those he love."

Nu är det dags att vi gör det för honom. En bön till vår herre där uppe, ett tänt ljus eller en extra tanke. Han behöver det mer än någonsin just nu. Fina Jocke. Kämpa för din familj, för alla här hemma. Visa världen hur jävla envis du kan vara nu. Jag vet att du inte är den som ger upp i första taget.


Det sista som lämnar oss är hoppet.

Precis såsom man är van att se dig..

... med ett stort leende på läpparna.

21år, snart 22år. Och jag är gravid. Gravid med världens bästa. Och så har vi världens bästa Kia, och världens bästa familj vid sidan om. Jag är lycklig, riktigt lycklig. Jag har fått bättre självkänsla och mår bättre än någonsin nu. Jag känner för första gången i mitt liv att istället för att alltid sätta alla andra först, så är det jag, Adam, Kia och bebisen som ska först nu, alltid. Jag orkade inte ta andras misslyckande i mina händer mer. Jag är fri. Jag är fri från det gamla, från all skit som ätit upp mig inifrån i flera års tid. Fri från min tid som "psykolog", från en som alltid satte andra före en själv.

Jag träffade Adam, som gjorde mitt liv bättre, på alla sätt. Han fick mig att se bortom allt annat, han fick mig att känna igen. Han fick mig att se andra saker än bara negativa saker. Han fick mig att le genom hela min kropp igen. Han fick mig att älska honom såpass mycket att jag skulle göra precis allt för honom - han fick mig att älska så som jag aldrig älskat någon förr. Jag och du, du och jag, vi.

Såhär trodde jag aldrig mitt liv skulle se ut den 30september 2013. Kunde inte varit bättre.

Har jag sagt att jag är lycklig? Men det är jag iallafall. Lyckligare än någonsin. Kunde inte vara mer lyckligt lottad, än att få bära på min & A's bebis.

Bara nu dessa 43dagar går fort!    

Idag är en dag då jag funderat alldeles för mycket. 

Jag saknar min Mormor extra mycket idag. Puzzelbiten som höll ihop oss alla i familjen, år efter år. Hon som alltid höll i allt, hon som klarade precis vadsomhelst. Jag saknar dom små pratstunder vi hade tillsammans. Allt som vi pratade om, alla fina fikastunder runt det lilla, fyrkantiga köksbordet på föreningsgatan 1. Alla gånger du blev upprörd på Morfar för att han trampade dig bakom fötterna och sa "Var är mamma?" så fort du gick (bara) på toa. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar vårat skratt.. när vi båda skrattade så mycket att vi höll på att pinka på oss och du grät tårar av ren lycka, och tillslut fick vi så ont i magen att vi var tvungna att sluta. Jag saknar att du alltid ställde upp för mig, för oss alla. Att du ställde upp för alla runtomkring, konstant. Du och Morfar var så hjälpsamma, så genomsnälla. Jag saknar att ha någon att vända mig till, att kunna öppna mig som en bok till. Jag saknar dig, och allt med dig. Jag saknar att ha dig nära, hela tiden. Jag önskar du hade fått vara kvar med oss alla, bara för ett tag... bara för ett tag till. Som Morfar säger varje gång jag träffar han: "Det är ett helvete att Barbro skulle gå bort." Och jag håller med honom, det är, och kommer alltid vara - ett helvete att du skulle gå bort.

Känns som att jag kan skriva en bok om/med alla tankar som snurrar runt i mitt huvud. Tro inte bara att det är dåliga tankar nu! Har inte haft såhär mycket positivt att tänka på, ja... sen flera, flera år tillbaka. Kan inte riktigt minnas när verkligen allt flöt på såhär bra. Inte riktigt allt, men nu ska jag vara egoistisk (för första gången i mitt liv?) och säga att jag har lagt allt annat, alla andra åt sidan som stjäl min energi och mitt glada humör, för ett tag. Dom människor, och dom saker som bara ger mig negativa känslor och sårar mig, och min familj gång på gång. Dom får vara undansatta någonstans tills jag känner att det är dags att plocka fram dem igen. That's it. Dom som inte förstår vikten av betydelsen att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad förtjänar inte mitt engagemang mer. Inte just nu. 

"Forgive, but never forget"

Men jag är glad.. jag är lycklig rakt igenom. Jag är otroligt förväntansfull, och lite nervös inför vad som kommer till hösten. Men ännu mer glad över att jag har den absolut finaste pojkvännen som jag får dela allt med! För var dag som går, får han mig att inse att han är det absolut bästa valet jag gjort i mitt liv.   

Och hur den här kvinnan har ett finger med i spelet, med allt bra som händer i mitt liv.

Jag bara vet det.

Jag känner det på mig. Hon sitter där uppe och kollar så allt går rätt till. Fina Mormor. Jag önskar bara att jag hade fått ta upp telefonen, ringa till dig och berätta allt.. Eller komma till det lilla köksbordet på föreningsgatan och diskutera allt, för din åsikt var alltid viktig. 

Som Morfar sa igår.. "Det är ett helvete att Barbro inte får vara med om allt det här"

" Just because someone doesn't love you the way you want them to, 

doesn't mean they don't love you with everything they have. "

"I'll love you for a thousand years. And for a thousand more."