Jag älskar dig. Alltid. Ändå till månen och tillbaka. 

Hur långt ner jag än gräver mig så gräver du upp mig lika fort igen.

Min lilla solstråle. Min fina, speciella stjärna. 

"Lina doesn't know...." Den här låten gör mig så stark, så otroligt jävla stark.

Jag är en mur som ingen kan bryta ner.

Lustra – Scotty Doesn't Know

14 maj 2011. En av de värsta dagarna i mitt liv. Det går inte en dag utan att jag för en tanke till kära, lilla gumman. Hon som alltid stog och ylade i hagen när man kom hem. Hon som verkligen såg när man var ledsen och ville trösta en genom att komma och snosa en i örat tills man med gråten i halsen började skratta. Fina, fina Sissi. 

Dagen med stort D kom den också. 14maj 2011, då mitt liv var lite på en skör lina. Jag minns det så väl. Jag står där i köksfönstret på Brännaberget, hade precis kommit hem från jobbet... Så ser jag när Pappa fixar i bilen.. Sen släpper han ut Sissi.. Jag förstod ingenting, tills det att ingen Selma kom ut.. Sissi skulle fara iväg ensam med Pappa. Så jag släpper allt, gråter för att jag vet vad som ska hända, och springer ut... Slänger mig på gräsmattan och tar ett hårt tag om henne. Håller henne i min famn, bara blundar hårt och gråter.. Pratar med henne att allt kommer ju bli bra. Håller henne tills Pappa säger med halv gråtig röst: Näe, nu är det dags att fara.. Jag släpper taget, och bara sitter kvar där på gräsmattan. Gråter och får fram: Hejdå gumman, jag älskar dig!

Min fina ängel.... Min bästa vän sedan många år tillbaka.

Jag har väldans många fina vänner.. Alldeles för bra vänner. Bra på alla de olika sätt. Det finns så mycket olikheter i dom alla. Men på ett eller annat vis så har dom gjort samma sak allihopa. Fått mig hel. Fått mig att bita ihop, gå vidare och inse att det finns annat här i livet. Gjort mig glad. Gjort mig till den jag egentligen är. Alltid gett mig svar på mina frågor, och många gånger visat mig in på den rätta vägen igen. Ny vän, som gammal. 

I ord kommer jag aldrig kunna beskriva hur mycket ni egentligen betyder för mig. Jag kommer aldrig heller kunna säga det till er. För det är inte jag. Jag visar det i tystheten. Ibland inte ens det. Men om ni någongång tvekar... Gör inte det! För jag kommer aldrig glömma hur mycket ni ställt upp för mig. Jag kommer aldrig glömma alla sena nätter, all alkohol vi druckit tillsammans, alla bilfärder vi gjort, alla hemligheter vi delat, alla gånger vi spårat ur tillsammans, när vi rest utomlands tillsammans, alla gånger vi spelat spel och bara skrattat en hel kväll, alla missions vi uträttat. Aldrig. Ni är mina änglar. Mina fina, fina änglar. Som räddat mig, gång på gång. Ni har låtit mig göra dumma saker, men sen få ta smällen och ångra det. Men ändå alltid funnits där. Bara med ett värmande ord, en kram eller ett fint sms. Ni är värd allt det bästa i världen. 

Johanna, Reebeck, Josse, Erika, Frida, Annika,

Helena, Vero, Lina, Viktoria, Rebecca, Matilda, Emma, Amanda,

Michaela, Carro, Daniella, Ellen, Malin, Angelica.

"Big girls don't cry"

"Ohana means family, family means nobody gets left behind. Or forgotten. "

I Fredags kväll fick jag ett samtal.. Ett samtal som inte innehöll många ord. Men direkt jag såg vem som ringde brände det till i hjärtat på mig. Jag hann fundera, har det hänt något? Tänk är han arg, tänk är han ledsen? Jag jobbar, hinner jag verkligen prata med han? Men efter många signaler svarade jag. Samtalet var kort. - Kan du inte komma till Kalix ikväll och dricka? De händer ju som ingenting... Tänkte om vi skulle ha setts, är ju som ett tag sen. Sa han. - Ja, men du kan ju komma upp någon gång nykter också. Börjar bli månader sen jag har sett dig, blev mitt svar. - Jaha, men du kan ju höra av dig om de händer något. Puss och Kram. - Hejdå, Puss och Kram! De sista orden han sa värmde i hjärtat. Jag vet att han kanske bara ringde för att höra vad jag gjorde och hur jag hade det. Ibland tror jag han saknar oss, fast han inte vågar erkänna det. Han vågar inte erkänna att han står mittmellan två saker. Där dragningskraften är större åt det ena hållet. Den snariga, bråkiga, tuffa vägen. Som han valt framför oss flertalet gånger. Men innerst inne vet jag att han älskar oss över allt annat. Någonstans där långt inne, innanför den hårda, tuffa ytan finns ännu en del av den blonda, busiga pojkens känslor kvar. Jag vet. Och jag kommer alltid veta. Aldrig ge upp. Aldrig.

En dag kommer den dagen jag önskat i så många år komma. Jag vet det.

Alla  -ans dag idag. Fick frukost, ett tänt stearinljus och ett fint hjärta fyllt med godis på sängen på morgon.  Jag vart så glad att jag nästan skämdes... Tänk att det ibland är så.. Ibland står den man väntat på i flera år mitt framför ögonen på en. Han står där, man märker ingenting och bara rullar på som vanligt. Varit vänner och umgåtts som vanligt i flera år. Sen, så blev det såhär. Det bästa som hänt mig. Äntligen blev det min tur. Äntligen fick jag vara lycklig.

Jag är inte perfekt men vem fan är det?
Jag kan inte spela något instrument.
Jag ser inte bäst ut.
Jag säger inte rätt saker.
Jag är inte rik.
Jag är inte muskulös.
Jag är inte det bästa för dig eller din framtid.

Men jag är din för alltid.
Jag kommer skydda dig mot allt som kan göra dig ont.
Jag kommer vara där när du behöver mig.
Jag kommer lyssna på varje ord du har att säga.
Jag kommer ge dig alla mina råd.
Jag kommer älska dig tills mitt hjärta slutar att slå.