Sitter och funderar... Tankarna snurrar runt.

Tankar som skrämmer mig samtidigt som det glädjer mig på ett sätt. 

Relationships nowadays: One male, one female, one hoe,

one ex trying to mess it up & one friend secretly hoping it ends.

Det var vi mot världen. Så tokiga som vi var är det nog svårt att slå. Gjorde de mest sjukaste, pinsammaste saker man kan göra. Vi var som "två häxor tillsammans." Vi gjorde det VI tyckte var rätt. Alla fester runt bränna, på Brännaberget, i friggebodan, på pox. ja, vi hade då sjukt kul alla dagar i veckan. Fyrhjulingen till vislakt i spöregnet, forden upp på berget, forden i Stavik då jag skulle försöka leka tuff och sladda rakt in i en stubbe. Då vi satt kanske 8 brudar hos Kristoffer med han och drack, och sedan ställde vi oss utanför och spydde, alla på rad. Då vi satt hos Då vi skulle klä ut oss till Tina Turner & Marilyn Monroe. Marknaden. Luleåkalaset. Midsommar. Det är rätt komiskt. varje gång jag tänker på den här sommaren får jag le. Jag ler inombords för att den här sommaren lärde jag mig mycket. Jag hann göra så himla mycket. Det var verkligen vi mot världen. 2008 it was!

Om jag ska erkänna saknar jag det. Jag saknar att umgås med Johanna. Jag saknar Frida, Helena Angelica, Daniella, Rebeccax2. Jag saknar att jag umgick mer med Kristoffer den sommaren. Jag saknar att inget jobb hindrade en från att hitta på vadsomhelst, närsomhelst. Jag saknar hur roligt vi hade. 

Jag vill vara 13år igen. Jag vill ha ett nästintill problemfritt liv, där största problemet i ens liv var vad man skulle ha på sig på skolan, hur man skulle sminka sig och hur man skulle komma på en ursäkt till varför man tjuvrökte. 

Ångest. Beslutsångest. Ilska. Lycka. 

Ibland händer det saker i livet som får ens liv att vändas upp-och ner. 

Den här bloggen är mitt ställe där jag kan lätta på hjärtat, dag som natt. 

Idag har jag funderat, nästan för mycket. På hur livet blev. Visst, livet är inte ens halvvägs förhoppningsvis. Men min tuffaste tid i livet har börjat gå över. En period där mitt humör ena dagen varit på topp, för att sedan ändras nästa dag och vara åt helvete. Jag har velat låsa in mig, stänga av telefonen och bara skita i allt vissa dagar. Vissa dagar har det känts som att jag svävat på rosa moln. 

De senaste åren har varit som en berg- och dalbana för mig. Det har varit den värsta tiden i hela mitt liv. Den absolut värsta. Som Mormor sa till mig: "Jag tror inte du berättat allt som hänt inom dom dära fyra väggarna"

Helt rätt. Det finns vissa grejer jag aldrig kommer att berätta till någon. Det finns saker jag inte ens berättat till Johanna som varit min allra närmaste vän genom dessa år. Det finns saker jag helst vill förtränga, bara glömma och gå vidare. Men det gör så jävla ont. Så ont. Många saker har jag förträngt, men vissa saker sitter kvar där, som ett ärr som etsat sig fast på kroppen. Många förstår nog inte, och kommer aldrig göra det heller. Jag har så många gånger varit påväg att berätta det till mina vänner. Men lika fort inser jag att det inte går. Absolut inte. På ett eller annat sätt kommer någon mer få reda på det. Lika bra att knipa, sätta på ett leende på läpparna och låtsas. Låtsas som att jag glömt allt. Allt som varit, och allt som farit. Idag är det bara minnen. Ingenting man kan ändra på. Det var mitt fel. Jag var för ung, för dum och för blåögd. Jag var för svag. En svag länk i en kedja som gick sönder gång på gång. Jag la skulden på mig själv gång på gång fast jag inte gjort fel. Jag tog emot allt. Jag lät mig brytas ner till botten. Jag lät folk driva mig till vansinne. Jag lät han bryta ner mig psykiskt, dag som natt. Jag lät folk köra med mig. Jag lät mig göra saker jag aldrig skulle kunna tänkas göra idag.

Idag är jag lycklig. Lycklig för alla jag har runtom mig. Lycklig för att jag fått gå igenom eld och vatten. Lycklig för att ha fått uppleva saker många inte skulle drömma om. Lycklig för att jag vunnit varje strid, gått med en rak rygg och hållit huvudet högre än någonsin. Förträngt och glömt. Jag är glad att jag är den jag är idag. Förr kunde jag inte stå på mig, jag lät folk köra med mig hit och dit. Jag lät folk bestämma över mitt liv. Jag lät dom ta min vilja ifrån mig. 

Men idag står jag här. Starkare än någonsin, och ingen, absolut ingen kommer någonsin mer få ta min vilja ifrån mig. 

Jag är stolt över mig själv att jag valt de vägar jag ville gå. Jag var stark. Jag stod emot. Jag valde tillslut en väg som gjort mig lycklig. Inte bara lycklig, utan så mycket bättre. Hur allt än slutar så kommer jag alltid tycka jag valde den rätta vägen. Jag tog ett eget beslut. Jag gjorde det. Jag väcklade ut vingarna och flög min egen lilla väg, utan någon som sa åt mig vad jag "borde göra". 

Det kommer jag fortsätta med. Jag kommer ta mina egna beslut utan att fråga om lov.

"Här blev jag den jag är.
Här kommer jag förbli.
Här har jag längtat bort.
Här har jag känt mig fri.
Här har jag blickat framåt,
men ofta tittat ner. 

Jag har skrivit mina regler,
ingen fick ändra på dom.
Jag tog första bästa vägen ut,
när någon bad mig tänka om.
Det kanske kommer kännas,
det rår jag inte för.
Jag skulle inte ens vara hälften,
utan det jag gör "