Jag har iaf min Kia kvar. Hon är allt som behövs. Allt som gör mitt liv helt gång på gång.

Det känns som igår jag & Josse var dom där 13åringarna som längtade ihjäl oss till våran 18års-dag. Det känns som igår vi sprang i Strandskolans korridorer, med krigsmålningarna, savann-byxorna och dränkta i någon parfym. Allt känns som igår. Och på Torsdag min fina vän Mamma till världens finaste prinsessa. Jag är så otroligt glad för hennes skull, och Matte's också, givetvis. Fina vänner som fått världens finaste tjej!   

Im not responsible if people fall apart. Det vet jag innerst inne.

Men ändå kommer den där känslan fram, gång på gång, dag efter dag. 

Känslan som drar över en hela tiden, fast man egentligen inte borde. 

Många ställer frågan till mig; Ger den personen någonsin tillbaka? Hjälper den dig någonsin?

Men det handlar inte om det, och det kommer aldrig göra det. Bara av att få se människan, och ha den i sin närvaro gör att man blir varm i hjärtat. Då vet jag att han är i säkerhet, när han är med mig kan ju ingen göra honom illa. Ingen kan spotta ut fula ord på han. Ingen kan ta fram knytnäven och slå honom gul och blå. Jag vet ju att han är i säkerhet när han är hemma. 

Det är inte många som förstår den känslan. Känslan av att han är allt, han är en stor, stor del av mitt hjärta. En del som gör mitt liv till det bättre. Oavsett vad han gjort i sitt liv, eller vad han kommer göra, kommer han alltid vara min bror, mitt kött och blod. Vi har nått botten, kommit upp igen och jag har alltid försökt hålla huvudet så högt jag bara kan. Och det tror jag inte någon, någonsin kommer att kunna sänka igen. För jag är stolt över de saker han gjort. Jag är faktiskt det. Alla gör vi misstag, och ingen är perfekt. Så alla med fördomar, skitsnack och prat bakom ryggen kan känna sig ganska dumma egentligen. För dom människorna är oftast dom värsta bovarna av oss alla.

"Kasta inte sten i glashus"

Idag skänker jag alla mina tankar till en vän, en speciell vän som i perioder har kommit att bli min absolut närmaste, bästa vän. Som vi en gång sa: We're gonna rock the world!

Jag vet att du klarar ju vadsomhelst. Du kommer kämpa det igenom det här... Det vet jag.

Jaha. Återigen kommer allt, precis allt på en gång.

Mormor & Mamma har nog världens otur på sin sida. Fan också.

"Alltid är det något" sa jag till Mamma igår.

När ska allt släppa? När ska alla i min närhet få bli friska? När ska dom få SLIPPA allt?

Jag hitta ju mig min Kia. Min fina, fina gumma. Helt perfekt för mig.

Jag skiter i om hon är en blandras och inte duger åt vissa människor....

Men i mina ögon är hon en av dom klokaste hundarna jag har träffat. Hon är absolut inte perfekt.

Men det vill jag nog inte att hon ska vara heller. För mig får hon vara alldeles för energisk och busig.

För mig får hon vara ett "damp-anfall" ibland. För mig får hon vara avvaktande mot människor hon inte träffat förr. För det är hon. Hon i ett nötskal. Och det är några av alla anledningar till att jag älskar hon mest av allt på hela jorden. För hon gör jag allt. Och hon gör mer än allt för mig.

Skulle jag hoppa, skulle hon nog hinna läsa mina tankar och hinna hoppa före mig. 

Jag & Veronica har ofta våra diskussioner... När fan vi ska hitta våran prins. Prinsen som är redo att ge upp land och rike för oss. Prinsen som kommer ridande en vacker dag och räddar oss ur allt elände. Prinsen som älskar oss för precis den vi är, och inte någon vi tänker bli. Prinsen som är snäll. Prinsen som säger spontana ord som: "Vad snygg du är". Prinsen som vågar hålla oss i handen ute bland folk. Prinsen som accepterar våran familj. Prinsen som accepterar att vi inte väger 40kg.

Idag har jag insett Veronica, den dagen kommer. Den gör det. Vare sig vi tror det eller inte. Men det kommer komma en dag då vi hittar våran Prins. Du får gifta dig innan 30, jag lovar. Den dagen kommer då du får stå där iklädd den där långa, vita brudklänningen med ett 5meters släp, och fundera om du ska ha slöjan eller inte. Den dagen din Mormor få gråta krokodiltårar för att du står där, på altaret med din snälla, söta Prins bredvid dig. Den dagen då hela din stora familj kommer sitta på första rad och bli förundrade över hur fin och lycklig du är. Den dagen kyrkan kommer vara fullsatt av människor du älskar. Den dagen jag kommer bjuda in alla "gamla flammor" så dom får se hur jävla vacker och lycklig du är, och ångra sig att det inte var dom som stod där med dig. Den dagen vi alla vet kommer komma.... Vi vet inte när, var eller hur. Men den kommer komma. Jag lovar. Bara du lovar mig att inte skippa våra fina filmkvällar helt bara. :) 

Den här låten är tillägnad dig. Fina, genomsnälla du. 

This time I wonder what it feels like,
To find the one in this life, the one we all dream of.
But dreams just aren't enough.

So I'll be waiting for the real thing,
I'll know it by the feeling.
The moment when we're meeting will play out like a scene,
Straight off the silver screen.

So I'll be holding my own breath right up 'til the end,
Until that moment when I find the one that I'll spend forever with.

'Cause nobody wants to be the last one there.
'Cause everyone wants to feel like someone cares.
Someone to love with my life in their hands,
There's gotta be somebody for me like that.

'Cause nobody wants to do it on their own,
And everyone wants to know they're not alone.
There's somebody else that feels the same somewhere,
There's gotta be somebody for me out there.

En dag var man lycklig. Hade pojkvän, en underbar hund och kände sig älskad. 

Idag borde jag egentligen vara lyckligare. Jag har världens underbaraste vänner, den starkaste familjen, fortfarande den bästa hunden i mina ögon. Och så känner jag mig uppskattad. Och älskad. 

Men ändå är det något som fattas. Den där lilla pusselbiten. Pusselbiten som gör mig hel.

Jag gråter inombords fast jag inte vill. Jag vill inte tänka efter för mycket. Jag vill ta dagen som den kommer. Göra saker som gör mig glad. Göra saker med underbara människor. Inte tänka efter innan jag gör något. Bara vara. Vara den som jag egentligen är. Spralliga, busiga och energiska jag.