Oj, vilken trevlig dag jag hade igår. Surrade ikapp månader av förlorat surr med Johanna. Hann äta & fika på Brännvalls, köpa lite dricka till idag, nagellack och lite smink. Var sjukt längesen jag umgick med Johanna, och det ehövde jag verkligen. För hur vi har roligt!   

Sen så åkte jag hem, duscha och fixa lite... Och sen for jag & Adam och hämtade upp Johanna.. Så vi åkte och körde skogsvägar, talade om allt mellan himmel & jord och bara var. Sen åkte vi till Räktforsen och hälsade på Emil där vi satt i någon timme. Trevlig och lugn Fredagskväll. :) Sen så åkte jag och Adam till Vännes och var uppe hela natten, närmare bestämt så låg vi och surra till 06.30 (!) Så idag har man verkligen sovit så man orkar med att fira in det nya året. Woho!

Nej, dags att börja göra sig klar då. GOTT NYTT ÅR förresten!

Just nu sitter jag i soffan, med chips- och dipskålen i anda handen. Det får bli min fina nyårsmiddag. Och enda måltid under dagen. Det får duga.

Siier och funderar på mina ilandsproblem... Ska jag orka spola upp ett bad, ta mig en iskall cider och bara ligga där i en timme... För att sen finna krafter att göra sig klar. Det ska sminkas, smörjas, torkas hår, fixas hår, väljas kläder och hinna fundera ut var man ska sitta och ta sig. Det tål att funderas på det med.... 

Målat naglarna, fixat håret och sminkat mig riktigt mycket.. Känns väldigt, nästan för längesen man tog sig tid till något sånt utan att stressa sönder sig själv. Att det är härligt med lediga dagar! =)

Nu ska jag försöka ta mig ut, starta bilen och hoppas att det går bättre än inatt att köra. 

Gårdagens spökjakt hade kunnat sluta i tårar för att vi var rädda för spökena. Men istället avslutade jag kvällen hemma hos Mamma, ompysslad för att vi hann ner en sväng i diket innan vi ens kunnit till stället. 

Så kan det gå. Och jag som aldrig i hela mitt liv varit med om någon olycka. Jag har varje gång klarat mig undan det, oavsett om det var tok körningar. En gång med skoter. Och sen dess är min rygg kapsejsad, men inte värre än så. Ingenting farligt. 

Men igår när vi kände att bilen fick sladd över vägen... Och snöröken som gjorde att man inte såg någonting. Fortare än jag hann blinka tog jag ett hårt tag om Kia, la mig över henne så inte hon skulle skadas. Samtidigt som jag tänkte: "Om vi åker in i ett träd, snälla säg att Kia klarar sig" Jag blev riktigt rädd för första gången i mitt liv. Allt gick så himla fort så jag hann inte tänka. Kände att bilen slungade mig från sida till sida där bak i bilen. Obältad för första gången på länge. Slog axeln och handen som är mongo, men det går väl över om någon dag... :)

Tur alla klarade sig jävla bra, och alla fina människor som hjälpte oss. Creds till er! Det är såna här gånger man märker hur många människor det finns som bryr sig, och hjälper till. Sånt tycker jag om.

You don't have to save me, just need you to follow. Cause we made it all this way.

Idag ägnar jag en tanke till alla som någongång blivit misshandlade, alla som gjort det och alla anhöriga som oftast är dom som får ta den största smällen av oss alla.

Som anhörig får man stå där, och se på när en familjemedlem sakta tynar bort eller gör något som får ens värld att vändas upp- och ner... Tro mig, jag har sett saker som dom flesta inte skulle drömma om ens. 

Jag har fått höra en dag när vi var samlade hela högstadiet, inför 120pers om när min bror hade misshandlat några oskyldiga människor, varpå dagen efter fick jag se en bild i tidningen där jag tyckte att jag kände igen en tröja där, precis en sån tröja jag köpte på Jokkmokk's Marknad med opassande tryck till en 12åring på. Jag tyckte jag kände igen ansiktet som dom hade "suddat" över. Jag läste rubrikerna "3 män misshandlade grovt oskyldiga människor mitt ute på Storgatan i Luleå" 

Jag har blivit hotad på skolan. Jag har fått höra av lärare att jag är, och kommer bli "exakt likadan som min bror." Jag har blivit kallad amfetaminmissbrukare. Jag har fått höra att jag skulle sälja mig för en blyertspenna... Av en LÄRARE! 

Jag har fått, så många gånger uttrycka, skita i hur jag kommer må efter det... Allt för han. Allt. 

Jag har vaknat många nätter av att han ringt, varit urspårad, eller att någon ringt och sagt "Han är inte i bra form" Jag har så många, oräkneliga gånger, fått höra att jag kommer bli ett exakt likadant psyk, socfall och sönderknarkad precis som han är. 

Jag har fått ta han i försvar tusentals gånger, fast jag egentligen vetat att han gjort fel. 

Jag har fått ett telefonsamtal... När han stod på en avfart med en bössa tryckt mot huvudet.

Jag har fått springa emellan och bryta flertalet slagsmål med honom inblandad.

Jag har varit en av få som kunnat lugna ner honom när det varit åt helvete. 

Jag har för hans skull, gått in i ett hus med en beväpnad karl med bössa som hotade mig. 

Jag har gått genom eld och vatten. Och det kommer jag alltid göra. Alltid. 

Alla säger att jag ska släppa taget, "skit i honom, han är inte värd det. "

Ibland har vi fått fly land och rike för honom...

Och ibland har vi fått ge bort våra ägodelar bara för att ha honom i livet.

Ibland har man varit uppe hela natten bara för att han ska vara lugn och inte hamna i trubbel. 

Han är mitt kött och blod, och jag kommer alltid älska han precis lika mycket, alla dagar på året vad han gör. För, för mig är han en bror... För endel andra är han bara en vanlig "knarkarunge som förstört sitt och andras liv" Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag kommer aldrig sluta älska dig för den du är.

Och jag kommer vara förbannat stolt över mig själv som stått där, fått se på allt elände, mått sjukt psykiskt dåligt men ändå klamrat mig fast på stegen och klättrat uppåt och står med båda fötterna på jorden, har ett jobb, ett eget hem, och en familj som står bakom mig i ALLA lägen.

Jag kommer aldrig sjunka lika lågt som dom som kallar flertalet ungdomar i Överkalix kommun för "knarkarungar", "gangstrar" eller "psykopater." Jag tycker inte om människor som direkt dömer ut flera. Bara för att man använder droger är man ingen sämre människa för det. Och ni må tycka jag har fel. Men oftast är de dom bästa människorna, som det bara har gått snett för, någonstans där på vägen hamnade dom ur balans. Jag tycker alla människor förtjänar fler än en chans. Alla förtjänar sina chanser till dom visat motsatsen.

Sluta hata, och börja älska varandra istället.

I detta samhälle finns alldeles för mycket hat, fördomar & skitsnack. 

Jag vet, jag har varit en av dom själv.

Men minst 3 personer kom fram till mig ihelgen fast jag såg saker jag hade tänt igång direkt på(och säkert hälften som läser den där bloggen också), om det var för 3år sen....

Men jag höll mig lugn, samlade mig och tänkte på allt jag skulle förlora. Det är inte värt det.

"Man ska inte ta i skit utan handskar" som Mamma säger till mig flertalet gånger.

Så, imorgon ska jag gå på manifestationen enbart för alla som fallit offer för misshandeln, alla anhöriga för allt dom fått stå ut med. Och även för alla som misshandlat. Jag tänker på er alla. 

För dig kommer jag alltid gå genom eld och vatten, alltid.  

Funderar över nyår.... Känner att jag helst av allt skulle vela ligga hemma, slå på en bra film och bara vara själv i tystnaden. För det är inte ofta nuförtiden man hinner vara själv, i det tysta. Ofta ska man ut, man ska jobba & fixa på. Visst, jag hatar att inte ha något att göra. Men efter all julstress, och jobb 11dagar på raken är man inte så sugen på annat än lite lugn och ro. Därför har jag idag lämnat telefonen på jobbet, i personalrummet, och av med ljudet. Jag orkar inte höra sms hela dagarna, och ringsignalen som har börjat gå mig på riktigt på nerverna. Jag orkar inte att ständigt vara "efterlyst" så då vet alla som försökt kontakta mig under dagen, ni får inget svar och jag vill vara helst av allt vara själv! Haha.

Så, vad ska man egentligen på nyår? Ska man vara nykter eller onykter? En sak är så säker, hemma i ökx ska jag då vara :) Sweet home Överkalix!

Desto mer folk kommer att försöka jävlas med mig... Ju fortare kommer jag att lyckas. 

Trots all skit som hänt genom åren och alla ständiga motgångar så känner jag mig lycklig.

Vissa dagar sitter jag och tänker.... Jag vill se ut så, jag vill ha det, jag vill att det ska vara si och så.

Men jag tror inte jag blir lyckligare för det. "Man är precis så lycklig som man själv vill att man ska vara."

Idag har jag suttit och rensat bort en stor del av mitt liv. Gamla bilder från Facebook som länge grämt mig och fått mig att tänka på dåliga saker och händelser. Så nu var det verkligen dags.

Känns som en sten föll från mitt hjärta. Istället har gjort ett nytt album, och dit har jag satt bilder som får mig att må bra. "Ju mer dom spottar på oss, desto fortare kommer vi blomma" blev ett passande namn. Bilder på personer som satt spår i mitt hjärta, och bilder på omgivningar där jag verkligen trivs och kan slappna av, vara mig själv och koppla bort allt annat.