Direktlänk till inlägg 30 december 2011
Gårdagens spökjakt hade kunnat sluta i tårar för att vi var rädda för spökena. Men istället avslutade jag kvällen hemma hos Mamma, ompysslad för att vi hann ner en sväng i diket innan vi ens kunnit till stället.
Så kan det gå. Och jag som aldrig i hela mitt liv varit med om någon olycka. Jag har varje gång klarat mig undan det, oavsett om det var tok körningar. En gång med skoter. Och sen dess är min rygg kapsejsad, men inte värre än så. Ingenting farligt.
Men igår när vi kände att bilen fick sladd över vägen... Och snöröken som gjorde att man inte såg någonting. Fortare än jag hann blinka tog jag ett hårt tag om Kia, la mig över henne så inte hon skulle skadas. Samtidigt som jag tänkte: "Om vi åker in i ett träd, snälla säg att Kia klarar sig" Jag blev riktigt rädd för första gången i mitt liv. Allt gick så himla fort så jag hann inte tänka. Kände att bilen slungade mig från sida till sida där bak i bilen. Obältad för första gången på länge. Slog axeln och handen som är mongo, men det går väl över om någon dag... :)
Tur alla klarade sig jävla bra, och alla fina människor som hjälpte oss. Creds till er! Det är såna här gånger man märker hur många människor det finns som bryr sig, och hjälper till. Sånt tycker jag om.
Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...