Sitter hos Veronica med hon pillande i mitt lill-hår. Hon är snäll och sätter fast lite löshår åt mig :) Vi sitter och surrar om allt mellan himmel och jord.. Men mest om Alanya. Planerar kvällarna och vad vi ska ha på oss, om våra planerade tatueringar och shopping... och alla goda drinkar :)

Idag jobbade jag min sista dag fram tills den 5 Juni. Lycka! En vecka i Turkiet kan inte komma mer lägligt än nu. Näe, dags att fortsätta med håret och vara lite social. För sen ska vi i bastun och skrapa bort all svini blek hud... Så vi kan steka ordentligt :)

Helgen var trevlig. Skrattade i massor under Lördagen, men nästan mer under Söndagen åt allt man som överförfriskad gör. Jag längtar till Lördag i massor. Och jag har bara imorgon att jobba, sen är jag ledig fram tills den 5 juni (!) Woho! Gud så skönt det ska bli att komma bort och bara stänga av allt, för en vecka iallafall. Äntligen är det min tur. 

Nu ska jag fortsätta kluddra på min "to-do list" som ska vara KLAR på Fredag. Panik, ja men nånting. Äsch, tidsoptimist som jag är hinner jag nog allt, i sista sekund iallafall.

Juste!! Jag har glömt berätta en mycket rolig sak..... Jag ska bli gudmor i oktober! 1:a Oktober är det beräknat. Till en liten pojke dessutom. Jag vart så glad och rörd när Rebecca frågade mig om jag ville bli gudmor till hennes barn. Nej, men fatta.. Ännu en av mina bästa vänner ska få barn. Gud så roligt! Jag är så glad för hennes skull. 

Jag och Rebecca har alltid varit raka motsatsen. 

Men allting började i Högstadiet. Rebecca var den som var mer osynlig och lugn. Jag var den som så gärna ville synas och höras. Jag var djävulen och hon var ängeln. Jag var en bitch som hade satt upp en så fin fasad som det bara skrek från mig om... Rebecca var lugn, sansad och den som gärna inte ville synas. Vi pratade inte mycket alls. Någon gång var vi hem till henne och såg när dom hade valpar. Inget mer än så. 

Åren gick... Och vi gick ut högstadiet. Vi hade helt olika intressen och helt olika syner på nästintill, allting. 

Sen så började gymnasiet... Och där satt vi ett helt gäng i Cafeterian helt i vanlig ordning och surrade istället för att fokusera på de läxor vi fått. Och vid ett annat bord satt denna tysta, genomsnälla tjej. Hon sa ingenting. Men blickade då och då dit vi satt. Jag som aldrig brukar ta speciellt mycket kontakt med folk, gick ändå dit och satte mig vid henne. Frågade om hon inte skulle komma och surra med oss. "Nej" fick jag som svar. Grejen med Rebecca är att hon alltid har raka besked. Ett nej är ett nej, och hon är fan tjurigare än mig, så det går inte att övertala hon har hon verkligen bestämt sig. 

Dagarna gick, och någongång gick jag och satte mig vid henne. Vi började smått umgås. Sitta bredvid varandra i klassrummet. Och tillslut så umgicks vi 24/7. Dagarna i ända. Vi var i "T.L.H", (bara Rebecca förstår det där.) Vi gjorde massa hyss och hade riktigt roligt tillsammans. Så olika, men ändå så olika. 

Sen så hade jag och Rebecca helt olika syner på olika religioner. Jag var dömande, som vanligt. Och hon tog emot folk med öppna, varma armar. Om det är en sak hon har lärt mig så är det att inte vara dömande. Man ska inte döma människor innan dom fått en ärlig chans. 

Sen så kom tiden då mitt dåvarande 3års långa förhållande tog slut. Och där fanns hon. Vilken tid på dygnet som helst. En gång då jag var på en fest, och allting spårade ur och vart bråk, så ringde jag henne 06/07.00 på morgonen, och hon svarade, och öppnade dörren för mig. Hon fick stå ut med att få ytterdörren deras sönderslagen, bankande och skrikande bakom dörren mitt i natten flertalet gånger. För min skull. Hon försvarde mig in i det sista. Och ingen dömde mig. Inte hennes Mamma. Inte hon. Dom dömde mig inte ifrån vilken familj jag har, och vad jag har i bagaget. 

Sen så försökte jag lära Rebecca att hon är värd så himla mycket. Man ska inte ta åt sig av vad andra människor tycker och tänker om en. För jag vet att Rebecca har varit svag, så skör. Men idag är hon den mest starka, rättvisa och rakryggade tjej jag känner. Hon är smart och vet vad hon vill. Rebecca är en sån jag kan se som en politiker, en president kanske. För hon har svar på tal, hon vet vad som gäller och törs säga det också. Jag lärde henne att komma "ut och partajja", och det gjorde vi... Många gånger ;)

Sen så, fick vi en snille idé att fara utomlands tillsammans.. 1 vecka i Alanya med en av mina fina vänner. Det gick som det gick. Men det kommer alltid vara ett av mina finaste minnen någonsin. Någonsin. 

Sen så gick åren. Vi gick 3år på gymnasiet tillsammans. Vi tog studenten tillsammans. Vi var motsatsen mot varandra. Men vi lärde oss att lära från varandra. Jag älskar henne precis som hon är. Och jag vet att hon gör detsamma med mig. 

Spelar min lilla playlist: Alkohol löser inga problem, men de gör fan inte mjölk heller och taggar. 9 dagar, 9 dagar, 9 dagar.... 9 DAGAR! Undra hur många gånger jag gått igenom detta egentligen. Längta ihjäl sig för att äntligen få fara iväg, njuta järnet och koppla bort allt där, för att sedan nästan gråta när man sätter sig på bussen mot flygplatsen med destination: Hem. Hem till lilla Överkalix.

Sen så gruvar jag mig för att lämna Kia. Fast jag vet ju at hon är hos världens bästa. Men ändå. Mitt och Kia's band går inte att förklara. Jag är som en skyddande Mamma för henne. Det är som jag och henne mot världen. 

Nu ska jag fortsätta intala mig själv att jag behöver faktiskt det här. 

Gym Class Heroes – Ass Back Home - feat. Neon Hitch

Idag saknar jag min Mormor så enormt mycket. Idag är det 40 dagar sen hon lämnade oss. 40 dagar. Så länge har det aldrig gått i hela mitt liv utan att jag pratat med Mormor.

Jag har flera gånger tagit upp telefonen för att ringa Mormor och berätta saker. Som att jag fått fixat den här månaden med jobb också. Att jag träffat Morfar och att han mår bra fast han kanske säger annat. Berätta att vi varit ut på promenader, åkturer. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket fina du. Jag saknar dig så det gör ont. Riktigt ont. Jag ville ju köpa dig en magnet att ha på kylskåpet som jag alltid gjort när jag lämnat Sverige. Fan Mormor. Du måste finnas här för mig nu. Vem ska jag prata med allt om........ Jag har så mycket att säga dig. Jag vill att du ska peppa mig som bara du kunde. Peppa mig att orka fortsätta fast allt som varit, och är som det är. Saker som man fått gå igenom. 

Du var den som höll ihop mig. Det var du som gjorde att jag gång på gång ställt mig upp efter jag fallit så jävla hårt till botten. Det är du som lappat ihop mig. Jag orkar inte utan dig. 

Det är som om att livet har tagit en vända sen den 6 april. Jag är aldrig lika glad mer. Jag kan inte få skrattanfall och skämta om saker på samma sätt. Jag kan inte vara glad åt allt jag har. Jag kan inte vara glad åt allt. När "allt" var även inräknat med dig.  

Alltid ska du finnas kvar i mitt hjärta. För det kommer aldrig finnas någon som du.