Där satt vi alla fem runt köksbordet, Jag, Mamma, Pappa, Mormor och Morfar.

En kall, mörk kväll i slutet på September. En kväll jag visste att jag skulle somna gråtandes.

Vi skulle berätta det mest hemska jag fått höra i hela mitt liv åt Morfar. Snälla, söta Morfar. 

Snällt och lugnt inledde Mamma meningen som Mormor avslutade.... Jag kände hur tårarna började sakta rinna nerför kinden. Jag såg att Morfar tappade blicken helt, han blev tårögd och fick inte fram ett ord. Likaså jag. Jag fick inte fram ett ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Den kvällen tror jag att alla vid köksbordet i deras lilla kök ville gråta, gråta ut och krama varandra. Men så är inte vi. Vi är starka. Inga tårar. Inga känslosamma ord åt den det är synd om. Jag hade fått order om att jag inte ska behandla henne som att hon är döende, jag skulle behandla henne precis som förut. 

Jag vill inte inse. Jag vill inte inse det än idag. Jag vill inte inse att jag kommer mista en av mina absolut närmaste inom en snar framtid. Jag kommer inte inse det heller. 

Jag åkte utomlands. Trots att jag hade fått reda på det. Jag åkte och kände mig självisk. Men samtidigt så fri. Jag visste att jag inte skulle tänka på det under resans gång. Men jag visste att det kommer komma som en ännu hårdare smäll när jag kom hem. Sagt och gjort. Allt fick jag som en käftsmäll i ansiktet när jag entrade dörren på Brännaberget. Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag visste inte vad jag skulle göra. Blackouten nummer ett. 

Dagarna har gått och eftersom tiden går lär jag mig varje dag att koppla bort saker som får mig att må dåligt. Människor som får mig att må dåligt. Saker som får mig att tänka på dåliga saker.

Allt känns mycket bättre. För förr eller senare kommer man acceptera livets gång. Man kommer acceptera att ens nära kommer ju faktiskt försvinna någongång. Man kommer acceptera att jag inte alltid kan rädda alla. Jag kan inte donera bort mitt eget organ för att en den andras ljus inte ska slockna, eller Jag fick inte. Jag kan inte rädda hela världen. 

Men jag kommer alltid försöka. Jag kommer aldrig sluta jaga dom som behöver jagas. Jag kommer aldrig sluta drömma om att det kommer en ljusare framtid för alla. Jag kommer aldrig att sluta hoppas. För under kan ju faktiskt ske.

Alla tankar till min älskade, fina Mormor. Love you, BIG long time!   

Nu är det färdigt. Färdit på riktigt. Det har det varit ett tag. Jag har inte brytt mig ett skit egentligen. Men igår kväll låg jag uppe halva natten och funderade..... Jag har verkligen gått förbi den tuffa tiden för längesen. Jag har glömt allt. För första gången på 3år har jag gått vidare, på riktigt. Glömt all gammal skit. Fyfan vilken härlig känsla! 

Nu har jag ingenting att förlora. Absolut ingenting. - Vad har jag väntat på egentligen?

Alltid har jag haft två vägskäl att välja att gå i mitt liv.

Alltid har jag stått där i korsningen, men ändå alltid gått samma gamla väg.

Jag har stått många gånger och funderat... Funderat om jag ska ta den där farliga vägen.

Dränka mina sorger i skiten. Ta skiten och bara vara i min egna lilla värld. Leva i en bubbla resten av livet. Och bara skita i vilka jag sårar, och vilka människor jag förlorar.

Men då har jag alltid tänkt om, tänkt att jag inte vill ha det livet. Ett liv i skiten. Ett liv som betyder 0, nada, zip-zero. Ett liv där man förfaller.

Jag är inte den människan. Och jag kommer aldrig bli en sån heller. Jag har bestämt. Och har jag en gång bestämt mig så blir det så. Envisheten har räddat mitt liv.... Den, och min insikt har räddat livet på mig. Och insikten om att jag vill ju inte vara ännu en till som sårar min familj.

Idag påverkas jag aldrig på samma sätt som jag bara gjorde för 3år sedan. För dom där 3 ynka åren sen satt jag och gjorde de dummaste sakerna jag kan tänka på att göra idag. Osäkerheten, och olyckligheten gjorde mig till en annan människa. Människorna omkring påverkade mig också, visst. Jag blev en annan människa med den där karln. Han drog fram dom värsta, och även dom bästa sidorna i mig. Men dom värsta vägde över dom där bästa sidorna... Livet var urspårat. Det var alkohol, det var slagsmål, det var allt vad man kunde tänka sig. Jag grät mig ofta till sömns det året. Jag hade ångest, för någonstans där inne visste jag ju att det här var ju inte jag. Jag hade förändrats till ett monster. Jag var som en blåst jävla blondin i hjärnan. Utförde sakerna, och tänkte bara på konsekvenserna efteråt.

Idag står jag här. Med båda fötterna på jorden, ganska så stadigt också. Jag valde den där vägen igen. Jag valde rätt. Idag känner jag mig lycklig att jag aldrig gick den där andra vägen. Jag har världens finaste vänner. Dom är inte många, men dom finns där för mig i alla fall. Jag har världens bästa syskon som förstår, stöttar och bara finns där. Jag har så mycket att leva för. Så många människor att leva för.. Så många som jag vet skulle offra allt för mig. Jag gjorde inte mer än rätt som valde den här vägen. Annars hade jag nog varit död idag. Jag hade inte existerat. Jag har alltid sagt att jag trott att jag kommer nog aldrig hinna fylla 20år. Men snart är den dagen här. Och så ska då jag leva. Jag ska trycka upp att jag klarat mig så förbannat bra i livet trots alla skitstövlar, idioter & klarat mig från allt skit. Jag tackar gudarna för min envishet, för mina vänner, för min Kia, för mina basketflickor, för Mormor och Morfar, för alla på jobbet och alla andra som finns där, och som jag vet alltid kommer finnas där. Tack för att ni finns. Ni har rätt att säga att ni är en orsak till att jag lever idag.

Utan er hade jag inte orkat med allt runt omkring idag, förr och framtiden som kommer.

Ni är mina fina skyddsänglar. Ni är värda det absolut bästa, och lite därtill.

Men det gör det aldrig, kommer aldrig göra heller. Man kan förlåta, men aldrig glömma.

Dock i allt helvete så känner jag mig glad. Glad för vad undrar jag ännu själv....

 Jag har det där pirret i kroppen jag inte känt sen gud vet när. Jag tror detta kommer leda till något nytt. En nystart i mitt liv, med mina fina vänner. Vi, eller Jag & Stjösso 2 har världens bästa, finaste planer. Vi kommer få vara fina i våra nya klänningar och de rosa tomtemössorna. Lycka kallas det. Jag hoppas verkligen att jag kan glömma allt som strömmat i min hjärna de senaste dagarna och bara släppa allt..... Släppa allt, och bry mig om mig själv för engångsskull. Göra de saker jag vill, när jag vill. Inte fråga om lov när jag ska göra något. Utan släppa allt, och bara göra saker som gör mig lycklig. Nu är det dags att börja bestämma själv, och inte låta någon annan styra mitt liv eller mina tankar.

Fina, fina vän som alltid gör mig lika glad. Alltid har vi lika sjuka planer och roliga saker på våran to-do-list. Vi kan vara nyktra och ha roligare än de fulla. Vi kan vara fulla och göra de sjukaste saker någon skådat! Ja, vi kan det mesta... Och vi klarar det mesta! Vi går igenom eld och vatten för våra nära. Vi kan sitta uppe hela natten och se film, äta gott & bara surra tills klockan slagit 02:00, fast vi ska upp vid 06:00. Vi kan surra i timmar.... Vi kan gråta, skratta och vara sura en hel kväll. Vi kommer som sagt träffa våra fina prinsar en vacker dag.... En vacker dag då vi kommer vara de lyckligaste i hela världen.

Fin fucking dag idag! 

Känns som att jag svävar på moln. Äntligen kom den där känslan tillbaka. Känslan som får mig att bara vela skrika ut till alla hur himla lycklig jag är. Känslan som får mig att bli stark igen. Att våga stå på mig. Att veta att absolut ingenting kan bryta ner mig. För när jag är på den här nivån kan inte ens världens största dubbelidiot dra mig till botten igen. Känns rätt bra måste jag säga.

December månad kommer bli otrolig. Har redan smidit massa, massa planer. 

Nu ska jag back to reality. Ge Morfar insulin, och sen packa in han & mig själv i bilen. För vi ska ut och åka, hälsa på en av hans vänner. Sen ska jag hem, duscha och hämta upp Världens bästa Syster och hennes kompis i Töre. 

Tjugo år från nu 
kommer du att vara mer besviken 
över de saker du inte gjorde än över de saker du gjorde.
Segla iväg från en säker hamn,
Fånga farliga vindar i dina segel,
Utforska
Dröm
Upptäck