Ta med dig karta och kompass,
när du går genom skogen.
Den är mörk och snårig, full av hinder.
Små och stora, som får dig att stanna upp.
Men var inte rädd, vid din sida går jag.
Tro inte att jag lämnar dig.

Sätter krokben för dig och springer iväg.
Jag ska kalla fram stjärnorna så du ser vägen,

ta ner solen så du inte fryser.
Jag ska ta ner månen,
så du kan bära den med mig,
och känna att du inte är ensam.

Jag älskar dig Mormor. Ända till månen och tillbaka.

(Skrev ner den åt Mormor när jag fick veta att hon hade diagnosen cancer.)

ÄCKEL CANCER säger jag bara. Äckel-satans-cancer. Cancer som tog min finastes liv. Att jag saknar dig. 

Jag tittar på honom och ler. Känner värmen rusa genom hela kroppen. Utanför öser regnet ner, rummet är kallt och mina fötter stelfrusna, men jag bryr mig inte ett dugg. Jag kan inte fatta att jag hittade kärleken igen, pirret, den där lyckan. När jag ser tillbaka på resan jag haft hit blir jag stolt. Stolt över mig själv, och jag ångrar inte en enda sekund.


Bedragen, nedkörd och krossad i tusen bitar, stod jag i ett vägskäl. Gå vidare eller stå kvar som vanligt. Efter tre år tillsammans med någon som man trodde var den rätta, efter alla uppförsbackar, vändes världen upp och ner på en sekund. Och helt plötsligt stod jag där helt ensam. Ensam på riktigt denna gång. Aldrig förut i mitt nitton åriga liv hade jag känt den smärtan, som om någon slagit ett hål i bröstkorgen på mig. Att stå kvar var det som lockade mig allra mest, att stå kvar och låta smärtan rinna av mig för att senare känna absolut ingenting. Varför gå vidare och riskera att gå igenom samma sak igen?


Men så slog det mig, efter ett par veckor.. Som nittonåring hade jag fått uppleva några av de värsta saker man kan få uppleva. Så hemska saker som jag aldrig berättat åt någon. Och det fick jag slängt i ansiktet flertalet gånger. Hånad av de saker som han visste sårade mig mest. Saker som kan bryta ner mig på nolltid. Och saker som kan få mig att tända till på en millisekund. Sen så var det alla lögner, otrohet, alla sena nätter jag stannat uppe bara för att slippa bli väckt helt förskräckt och rädd. Jag skulle kunna sticka huvudet i sanden och glömma bort omvärlden, tycka synd om mig själv och stänga ute alla känslor. Eller så skulle jag kunna ta allt detta till mig, lära mig något och växa nå otroligt som person.


Och det gjorde jag.
Jag insåg att jag var värd bättre, att det som hänt inte var mitt fel och att världen går vidare. Jag kämpade mig igenom alla ensamma nätter, jag grät mig till sömns i flera veckors tid. Men jag reste mig, jag gick till jobbet, jag log och jag skrattade. Jag gjorde allt. Jag kämpade som fan för att ta mig vidare. Och eftersom blev jag förundrad över hur långt jag kom. Jag växte, blev starkare och insåg att jag kan inte rädda alla som jag håller nära.

Jag har min Mamma att tacka för allt. Och mina vänner som dök upp när jag verkligen behövde någon. Utan dom hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan Mamma hade jag antagligen legat kvar under täcket och önskat att världen skulle försvinna. Men hon vägrade låta mig försvinna. Och Pappa. Som utan en tvekan kom, säkert en tionde gång och hjälpte mig flytta grejerna tillbaka till flickrummet. Utan ett enda ord. Han lät mig gråta floder under tiden vi tömde lägenheten. Sen så, mina fina, helt underbara, söta basketflickor. Dom fick mig att orka fortsätta göra så mycket.
och såklart KIA. Kia the one and only. Mitt solsken.


Men här är jag nu, kär och lycklig. Jag har hittat kärleken igen, trots att jag föraktade den och önskade att den aldrig skulle komma tillbaka. Solen skiner trots stormen som varit och nothing can put me down again. Jag hoppas innerligt att varenda människa får känna denna känsla någon gång. Inte känslan av att vara nykär, utan känslan att man ha klarat av någonting som verkade helt omöjligt. Att man tagit sig ur gropen som verkade så oändligt djup, att man står på egna ben igen. Känslan över att vara stolt över sig själv, och allt man gått igenom.


Jag älskar dig Adam Hedlund. Mina fina vänner som jag aldrig kommer glömma hur mycket ni funnits där för mig. Basketflickorna. Mamma och Pappa. Jenny. Kristoffer och Anton. Mormor.... och Morfar med sina söta utlägg! <3

Jag saknar dig Mormor. Varje jäkla dag. Varje dag märks det att det är en stor bit som saknas i mitt liv.

Du gjorde, många gånger så jag orkade. Orkade höra skitsnack, lögner och hat. Du lärde mig att en kvinna aldrig ska behöva ta så mycket skit som jag fick då. Du lärde mig vad innebörden Kärlek betydde på riktigt. Du lät mig göra mina misstag i livet. Du lät mig komma gråtandes till dig och sa precis de rätta orden jag behövde höra just då. 

Jag önskar du var här nu. Med mig. Med hela familjen. Vi är inte samma utan dig mera.

Har suttit mest hela dagen och kollat efter en hund... En liten kompis till Kia. En kompis, så hon slipper vara ensam när hon är hemma. Dock har jag varit hemskt bortskämd som har en hund som stiger upp när jag gör det och hon är så otroligt snäll när hon är ensam så det finns inte. Men både för hennes.... och våran då, så vill jag ha en liten kompis till henne. :-) En sheltie, en fransk bulldog, en aussie eller en engelsk setter är frågan. Jag är mest inställd på en Sheltie, både för att jag tror att en sån passar bra ihop med Kia, och den verkar vara något som passar mig/oss. Men jag måste fundera ordentligt.. för dessutom bor man i hus och inte lägenhet, så det är ju bättre. Sen är det ju fint kunna släppa hunden här, ner på ängen är Kia's favvoställe.. =) Men det får vänta ett tag. Måste först se så man har tid för en till och inte jobbar 100%, som jag gör nu.

Du och jag, alltid. Föralltid.

"Jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv.
Det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri. Det har slitit mig itu.... "
MEN JAG ÄR LYCKLIGARE NU! Ja, jag är lyckligare nu.

Jag kommer aldrig ändra åsikt. Kia är bäst. Jag räddade hon när hon kanske behövde det som bäst. Hoppar någon på henne, hoppar dom på mig. Jag älskar henne villkorslöst, just för att hon är speciell. Hon är inte som alla andra. Hon praktiskt taget hatar karlar. Hon hatar när folk rusar på henne. Hon går inte fram till vem som helst. Hon kan verka nervös ibland. Men det kan JAG förstå. För det var jag som hämtade henne från det där hemska stället. Det var JAG som tog beslutet att rädda en liten, oskyldig valp från en människa som inte egentligen inte ska äga ett djur. Jag vet att jag inte hade klarat mig förra året utan henne. Jag hade gett upp. Men hon gav mig tusen anledningar att fortsätta kämpa. Varje dag ger hon mig obeskrivlig styrka. Fråga mig inte hur en hund kan åstadkomma såna saker. För jag vet inte. Hon kanske vill rädda mig såsom jag räddade henne. Hon skulle göra allt för mig. Precis allt. Det märker man. Mammas lilla hjärta. Jag skiter blanka fan i att hon är blandras. För mig är hon lika mycket värd hursomhelst. Och det kommer hon alltid vara. Folk får kalla henne psykiskt sjuk.. för jag vet ju att hennes bakgrund. Det vet inte dom som säger såna saker. Jag vet att hon är en enmans hund som bara tyr sig till dom hon älskar. Älskade Kia. Du kommer alltid vara min bästa. Du kommer alltid gå före alla andra. Alltid.

På morgon på jobbet gick jag som vanligt i mina egna tankar..... Och just då, så ägnade jag tanken till Mormor, samtidigt som jag öppnade dörren och så fort jag klev in genom den dörren så spelades "Jag trivs bäst i öppna landskap..." med Ulf Lundell på radion, en av Mormor's favoriter. Låten som dom spelade på begravningen. Låten som fick mig att bryta ihop där vi satt hela familjen på första rad i kyrkan. Den låt som jag ibland slår på i min ensamhet, och tänker på Mormor och alla våra stunder tillsammans som vi fick. Jag tänker på den 6:e April, då livet tog en vändning. Familjemiddagen som skulle bli något trevligt slutade istället i tragedi.

Inga ord räcker till för att jag ska kunna förklara hur mycket jag, varje dag saknar henne. Hur mycket jag har ångest över allt hon inte fick uppleva. Och sorgen som vi alla fick genomlida. Varje dag skall du finnas med mig. Jag vet att du vakar över mig, att du står vid min sida. Vid alla våras sida. Du är otroligt saknad, men aldrig glömd. <3