Never lose yourself while trying to hold on to someone who doesn't care about losing you.

Juste!! Jag har glömt berätta en mycket rolig sak..... Jag ska bli gudmor i oktober! 1:a Oktober är det beräknat. Till en liten pojke dessutom. Jag vart så glad och rörd när Rebecca frågade mig om jag ville bli gudmor till hennes barn. Nej, men fatta.. Ännu en av mina bästa vänner ska få barn. Gud så roligt! Jag är så glad för hennes skull. 

Jag och Rebecca har alltid varit raka motsatsen. 

Men allting började i Högstadiet. Rebecca var den som var mer osynlig och lugn. Jag var den som så gärna ville synas och höras. Jag var djävulen och hon var ängeln. Jag var en bitch som hade satt upp en så fin fasad som det bara skrek från mig om... Rebecca var lugn, sansad och den som gärna inte ville synas. Vi pratade inte mycket alls. Någon gång var vi hem till henne och såg när dom hade valpar. Inget mer än så. 

Åren gick... Och vi gick ut högstadiet. Vi hade helt olika intressen och helt olika syner på nästintill, allting. 

Sen så började gymnasiet... Och där satt vi ett helt gäng i Cafeterian helt i vanlig ordning och surrade istället för att fokusera på de läxor vi fått. Och vid ett annat bord satt denna tysta, genomsnälla tjej. Hon sa ingenting. Men blickade då och då dit vi satt. Jag som aldrig brukar ta speciellt mycket kontakt med folk, gick ändå dit och satte mig vid henne. Frågade om hon inte skulle komma och surra med oss. "Nej" fick jag som svar. Grejen med Rebecca är att hon alltid har raka besked. Ett nej är ett nej, och hon är fan tjurigare än mig, så det går inte att övertala hon har hon verkligen bestämt sig. 

Dagarna gick, och någongång gick jag och satte mig vid henne. Vi började smått umgås. Sitta bredvid varandra i klassrummet. Och tillslut så umgicks vi 24/7. Dagarna i ända. Vi var i "T.L.H", (bara Rebecca förstår det där.) Vi gjorde massa hyss och hade riktigt roligt tillsammans. Så olika, men ändå så olika. 

Sen så hade jag och Rebecca helt olika syner på olika religioner. Jag var dömande, som vanligt. Och hon tog emot folk med öppna, varma armar. Om det är en sak hon har lärt mig så är det att inte vara dömande. Man ska inte döma människor innan dom fått en ärlig chans. 

Sen så kom tiden då mitt dåvarande 3års långa förhållande tog slut. Och där fanns hon. Vilken tid på dygnet som helst. En gång då jag var på en fest, och allting spårade ur och vart bråk, så ringde jag henne 06/07.00 på morgonen, och hon svarade, och öppnade dörren för mig. Hon fick stå ut med att få ytterdörren deras sönderslagen, bankande och skrikande bakom dörren mitt i natten flertalet gånger. För min skull. Hon försvarde mig in i det sista. Och ingen dömde mig. Inte hennes Mamma. Inte hon. Dom dömde mig inte ifrån vilken familj jag har, och vad jag har i bagaget. 

Sen så försökte jag lära Rebecca att hon är värd så himla mycket. Man ska inte ta åt sig av vad andra människor tycker och tänker om en. För jag vet att Rebecca har varit svag, så skör. Men idag är hon den mest starka, rättvisa och rakryggade tjej jag känner. Hon är smart och vet vad hon vill. Rebecca är en sån jag kan se som en politiker, en president kanske. För hon har svar på tal, hon vet vad som gäller och törs säga det också. Jag lärde henne att komma "ut och partajja", och det gjorde vi... Många gånger ;)

Sen så, fick vi en snille idé att fara utomlands tillsammans.. 1 vecka i Alanya med en av mina fina vänner. Det gick som det gick. Men det kommer alltid vara ett av mina finaste minnen någonsin. Någonsin. 

Sen så gick åren. Vi gick 3år på gymnasiet tillsammans. Vi tog studenten tillsammans. Vi var motsatsen mot varandra. Men vi lärde oss att lära från varandra. Jag älskar henne precis som hon är. Och jag vet att hon gör detsamma med mig. 

Idag saknar jag min Mormor så enormt mycket. Idag är det 40 dagar sen hon lämnade oss. 40 dagar. Så länge har det aldrig gått i hela mitt liv utan att jag pratat med Mormor.

Jag har flera gånger tagit upp telefonen för att ringa Mormor och berätta saker. Som att jag fått fixat den här månaden med jobb också. Att jag träffat Morfar och att han mår bra fast han kanske säger annat. Berätta att vi varit ut på promenader, åkturer. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket fina du. Jag saknar dig så det gör ont. Riktigt ont. Jag ville ju köpa dig en magnet att ha på kylskåpet som jag alltid gjort när jag lämnat Sverige. Fan Mormor. Du måste finnas här för mig nu. Vem ska jag prata med allt om........ Jag har så mycket att säga dig. Jag vill att du ska peppa mig som bara du kunde. Peppa mig att orka fortsätta fast allt som varit, och är som det är. Saker som man fått gå igenom. 

Du var den som höll ihop mig. Det var du som gjorde att jag gång på gång ställt mig upp efter jag fallit så jävla hårt till botten. Det är du som lappat ihop mig. Jag orkar inte utan dig. 

Det är som om att livet har tagit en vända sen den 6 april. Jag är aldrig lika glad mer. Jag kan inte få skrattanfall och skämta om saker på samma sätt. Jag kan inte vara glad åt allt jag har. Jag kan inte vara glad åt allt. När "allt" var även inräknat med dig.  

Alltid ska du finnas kvar i mitt hjärta. För det kommer aldrig finnas någon som du.

" You don't get another chance, cause life is no nintendo game "

Om det är en sak jag lärt mig i livet är det att SLUTA ge människor chans på chans. Chanser som liks aldrig kommer förändra något. Den enas misstag finns kvar, etsat fast i huvudet på den andra. Visst, alla gör vi misstag, alla förtjänar en andra chans. Men när den andra chansen är bränd, så ska man ju inte ge en till chans. Men det gör jag. Varje-jävla-gång. Oavsett vem eller vad det handlar om.

Men, idag...... Skulle det vara Hasta La Vista. För ingen människa ska ta illa av andra människors misstag. Fast, det gör man ju alltid, innerst inne.

"En gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket."

Lära sig av sina misstag och uppskatta det man har ska man göra. Inte lära sig att blunda för dem.

Men en puss säger jag godnatt & hoppas ni sover lika gott som jag tänker göra ;)

Alla kurviga vägar, alla kämpiga uppförsbackar, allt hat, alla tårar, alla fördomar, allt snack bakom ryggen, alla gånger någon huggt en i ryggen, har gjort mig stark. Så stark. "Shoot me down, and I won't fall, cause im titanium" Jag tar emot skiten, borstar bort den lika fort och går vidare. Jag kommer alltid klara mig. Jag är en ensamvarg, och jag är envisheten herself. Jag har dessutom den starkaste familjen bakom mig, i alla lägen. I absolut alla lägen. Jag kommer alltid hålla huvudet högre än någonsin för att jag vet att vi klarar oss genom allt, för vi har varandra. Fast vi förlorat den som hållit familjen gungande i alla väder. Vi ska klara detta också. Vi ska vara stolta över att vi fick ha henne i våra liv så pass länge. Vi ska göra henne stolt. "Vi binder en krans av minnen, de vackraste och finastevi har. Vi vet att de aldrig ska vissna, hos oss finns du alltid kvar." 

Vi är starka. Vi är fighters som inte ger upp i första taget. 

" Det liv är icke längst som längst har varat.
Den levat längst som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast som mest har sparat.
Nej, Den rikast är som givit mest. "

Du kämpade tills alla ljus slockande. Du kämpade för alla dina. Du gav aldrig upp trots att du hade diagnosen cancer. Du var en kämpe, en riktig kämpe som aldrig, aldrig gav upp. Jag är stolt över dig Mormor. Jag vet att du har det bra och fridfullt nu, där uppe i fjärran. Jag vet att du tittar ner på oss ibland och önskar oss det allra bästa. Jag vet att vi var så mycket för dig. Nej, vi var allt. Familjen är allt. Ohana. Blod är tjockare än vatten. 

Jag kommer aldrig glömma alla stunder vi haft. Alla stunder i Stråkan. Alla timmar vi pratat bort vid köksbordet på Föreningsgatan 1. Jag kommer aldrig heller glömma hur du behandlade mig. Du älskade mig villkorslöst, när jag behövde dig som mest. Du dömde aldrig ut mig när jag gjort något hemskt. Du tog mig i din varma famn och höll om mig och sa: "Alla gör vi misstag." 

"An angel, in the book of life, wrote down,

And whispered when he closed the book:

Too beautiful for earth..."

Den dagen kom tillslut. Dagen då alla bitar börjar falla på plats. Dagarna som jag förr intalade mig själv att jag hade, fast det egentligen var raka motsatsen.

Jag har världens absolut bästa, starkaste familj. Jag har världens bästa vänner som alltid finns där. Jag har Kia, som oavsett vad alltid får mig gladare. Jag har ett arbete som jag trivs otroligt bra med. Och jag har världens bästa arbetskamrater, på två fina avdelningar som jag tycker hemskt bra om. Och så har jag ju Adam. Världens bästa Adam. Inga ord kan nog beskriva han, så jag ger mig inte på att försöka det heller. Jag känner mig lycklig. Lycklig rakt igenom. En blåögd, urspårande bitterf*tta som förvandlades till partyprinsessan nummer ett, och tillslut stadgade sig och blev till den jag vet att jag egentligen är. Lina. Lina herself, rakt igenom.

Kia

Adam

Familj.

Vänner.

Arbetskamrater.