"Jag bygger, bygger upp.... och du river, river ner. Du gör mig så lack, men jag vägrar ge upp."

"God gave his hardest battles to his strongest soldiers."

"Smile at your enemies, nothing annoys them so much."

"Smile at the bitch who brings you down, laugh at the jackass who screws you over & point the middle finger to those who didn't know any better"

"Le mot dom dom försöker att krossa dig. För det krossar dom att se dig le."

Legat och snickrat ihop en gammal playlist. Och då menar jag gammal, låtar från 2003-09. Fiiint. Alltid lika kul hitta låtar som väcker minnen från teens-tiden.


Imorgon är jag ledig, eller inte så ledig för det ska städas, handla, göra smörgåstårtor och sen ha lite släkt över på fika, för på torsdag när jag egentligen fyller år så jobbar jag hela dagen.

Min första födelsedag utan Mormor. Fina Mormor som förra året pallade sig till min lägga, iförd "bad hairday" mössan jag gav hon. Hon hade endast ett par strån kvar på huvudet den dagen, och frän som hon var kom hon med mössan där, och tyckte själv att hon var så uppkäftig. Sånt saknar jag. Mormor fick mig att skratta även fast jag mådde skit, och jag fick hon alltid att skratta, fast hon var sjuk eller ängslig. Allt är så mycket tyngre utan dig här. Ingenting är som det ska. Kia saknar dig också. När vi gick förbi föreningsgatan här en dag skulle Kia pront dit, hon skulle in. Så bara för att se, släpper jag hon. Och vart springer hon om inte utanför eran dörr, skriker, snurrar runt och viftar på svansen som gick i tvåhundra. Då föll tårarna.

Vi alla saknar dig. Du är puzzelbiten som fattas där, hela, hela tiden.

Jag har ingen mer kärleksförklaring, för inga ord räcker till för hur jäkla mycket man kan älska en människa så mycket.

Idag har Adam stått ut med mig i ett år! Ett år fyllt av lycka. Jag har känt mig trygg och positiv, även fast det varit sjuhelsikes många uppförsbackar. För han har funnits där.

Allt jag behövde var någon som brydde sig tillräckligt, för att få livet att vändas från ner till upp.

Tack till de människor som gör att jag bara känner mig starkare, och bättre än er för var dag som går. Jag tar åt mig nå fruktansvärt, och vill bara gråta, men sen fick Adam mig att inse att de kan ju inte vara annat än avundsjuka.

Jag menar... utlägg om att man aldrig skulle kunna tänka mig som en Mamma, och att, jag troligen inte skulle passa som en. Jättesnällt, verkligen. Särsklit när det kommer från en vän. Sen kom utlägget om att jag aldrig setts på Bränna med min hund, och att Kia är ju "inte riktigt hundra". Ska jag förklara? Kia älskar att vara lös och springa, och eftersom hon kräver lite mer motion än många hundar släpper jag alltid hon lös någonstans, på gården, i skogen, eller hos Mamma och Pappa så hon får springa. Visst, hon är dålig att gå i koppel, men nog har jag för det varit ut flertalet gånger med hon i koppel och gått, även på Bränna. Jag kan åtminstone ha hon lös utan att hon sticker. Kanske du ska rannsaka dig själv före du har utlägg om mig, och speciellt min hund.

Jag blir bara så less, och framförallt ledsen på allt snack bakom ryggen. Jag har alltid varit sjukt långt ifrån perfekt, och kommer aldrig bli heller. Men lägg ner mig då, och satsa på ditt eget liv istället för att prata om mitt.

Tre starka ord som jag hatar att säga, verkligen hatar.

Jag har alltid varit rädd för att ha blivit sårad. Och, så har jag ju blivit det. Gång på gång. Känt mig helt värdelös, korkad och äcklig. Så äcklad av bara tanken att se mig själv i spegeln. Så dåligt mådde jag. Psykiskt förstörd, nerkörd i att ingenting man gjorde var bra nog. Siktade alltid högre än stjärnorna men nådde aldrig riktigt dit. Varje dag var en kamp mot att inte orka fortsätta. Därav, försökte jag hjälpa andra. Mig själv i sista hand, alltid.

Idag är ingenting så. För jag har Adam. Jag har han, och Kia. Vill andra förstöra sina liv kan jag tyvärr inte hjälpa dom hela tiden.
Han vet, och jag vet. Han vet hur jag har varit, men älskar mig för det. Han vet att min familj aldrig varit perfekt, men han låter det vara så. Han ältar inte, och han tycker inte sämre om dom för det. Han vräker inte ur sig saker om ens misstag när han blir sur. Han har aldrig sagt ett ord som kränkt mig. Han är så genomsnäll, och jag ångrar att jag inte blev kär i han tidigare. Han är min ängel. Min fina ängel som gör livet så otroligt mycket lättare. Jag kommer aldrig släppa taget om han, för jag kan inte tänka mig att det finns en till människa som kan göra mig så otroligt lycklig, som bara Adam kan.

Och för första gången i mitt liv kan jag säga; Jag älskar dig. Och se en framtid med dessa ord. Jag vill ha Adam vid min sida, ända tills den dagen jag dör. Ingenting, och ingen kan stoppa oss.

Du är bäst älskling. ( jag vet att du tjuvläser min blogg) ;)

Always and forever.

Kärleken, bandet jag har till dig är obeskrivligt. Jag kommer aldrig kunna ens tänka mig ett liv utan dig. Aldrig. Du har dragit mig upp ur botten alldeles för många gånger. Du får mig att känna värme. En sorts glädje jag aldrig känt förut. Du kan få mig så förbannad många gånger, men lika snabbt få mig glad helt igenom. Du är speciell, helt underbar. Jag älskar dig precis som du är. Bristerna hos dig spelar ingen roll. För du är unik. En unik liten tjej som alltid följer mig. "Dit du går, går jag" 

Jag trodde aldrig jag skulle komma att älska en hund såhär mycket. Aldrig kunde jag förstå att du verkligen var min när jag tog dig i famnen, satte mig i bilen och åkte iväg från det hemska stället. Värmen som du fick mig att känna då, i bilen den dagen är just den "värmen" du kan få mig att känna idag. Du får mig att känna mig trygg, säker, stolt. Spelar ingen roll vad som än händer, jag kommer alltid att älska dig precis såsom du är. Alltid vid din sida. Alltid du och jag mot världen. Du, jag och Adam.

Jag är stark för att jag känner till min svaghet. Jag har medlindande för att jag har upplevt lidande. Jag lever för att jag är en kämpe. Jag är klok eftersom jag har varit dum. Jag kan skratta för att jag upplevt sorg. Jag kan älska för att jag upplevt sorg.