Direktlänk till inlägg 10 september 2013
Idag är en dag då jag funderat alldeles för mycket.
Jag saknar min Mormor extra mycket idag. Puzzelbiten som höll ihop oss alla i familjen, år efter år. Hon som alltid höll i allt, hon som klarade precis vadsomhelst. Jag saknar dom små pratstunder vi hade tillsammans. Allt som vi pratade om, alla fina fikastunder runt det lilla, fyrkantiga köksbordet på föreningsgatan 1. Alla gånger du blev upprörd på Morfar för att han trampade dig bakom fötterna och sa "Var är mamma?" så fort du gick (bara) på toa. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar vårat skratt.. när vi båda skrattade så mycket att vi höll på att pinka på oss och du grät tårar av ren lycka, och tillslut fick vi så ont i magen att vi var tvungna att sluta. Jag saknar att du alltid ställde upp för mig, för oss alla. Att du ställde upp för alla runtomkring, konstant. Du och Morfar var så hjälpsamma, så genomsnälla. Jag saknar att ha någon att vända mig till, att kunna öppna mig som en bok till. Jag saknar dig, och allt med dig. Jag saknar att ha dig nära, hela tiden. Jag önskar du hade fått vara kvar med oss alla, bara för ett tag... bara för ett tag till. Som Morfar säger varje gång jag träffar han: "Det är ett helvete att Barbro skulle gå bort." Och jag håller med honom, det är, och kommer alltid vara - ett helvete att du skulle gå bort.
Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...