Där satt vi, för bara två veckor sedan, Mormor och Jag. Där satt vi runt köksbordet och pratade om allt och ingenting, som vanligt. Vi pratade om hennes sjukdom som en dag skulle ta hennes liv, och hur livet tog en vändning när Morfar fick flytta till BG, och när hon fick diagnosen Cancer med ca. 6 månader kvar att leva. Hon sa till mig: "- Vetdu Lina, det är ett helvete att bli gammal. Det ska du komma ihåg. Så lev varje dag som om de vore den sista"  Vi pratade om mig, hur jag mådde, och hur lycklig jag äntligen fått bli. Det var oftast så att vi skulle prata helst om mig, inte om henne. Det var viktigt för henne att få höra allt, precis allt. Hur man mådde var den allra viktigaste frågan. Om man hade pengar var den andra.

Just den dagen när vi satt där vid köksbordet var hon glad, glad för att hon kände sig i bättre form. Jag hade köpte med en "Stenbergare" åt henne från Brännvalls. Men den skulle hon spara till senare då hon var riktigt sugen. Den dagen pratade vi om djupa saker. Saker som jag knappt kunnat säga till någon annan, men det har jag sagt till Mormor. Allt. Och alltid har jag kommit dit om det har varit något. Och alltid har man blivit mottagen med öppna, varma armar.

Ofta, eller alltid har jag och Jenny varit en av dom viktigaste sakerna för både Mormor och Morfar. Vi har alltid blivit väl omhändertagna, och alltid fått en kram när man behövt en som mest. 

Mormor var en sådan jag kunde säga allt till. Precis allt. Sånt som jag kanske inte kunde berätta till Mamma, gick jag istället till Mormor och frågade om råd. Hon visste allt. Hon hade alltid svar på mina svåra frågor. Hon höll om mig, och tog min hand när hon såg att jag mådde dåligt. Hon var den kvinnan som hade svar på tal. Lilla, fina Mormor. Världens absolut bästa. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket du egentligen betydde för mig, eller betyder. Alltid ska jag tänka på dig och dina råd du gett mig när jag går genom livets tuffa vägar. Jag ska aldrig sluta älska dig. 

Jag har länge gruvat mig för att för första gången i vuxen ålder förlora en nära. Jag visste ju att Mormor hade den här sjukdomen, jag visste egentligen det. Men jag har gått i förnekelse att allt kommer ju bli bra igen. Hon har ju klarat av cancern en gång, så nog klarar hon den en gång till. 

Idag kom den dagen. Den dagen jag så fruktat. Dagen jag visste att mina knän skulle bli svaga och jag skulle falla ihop. Dagen jag trott mirakel skulle faktiskt kunna ändra på. Men till slut kom den. 

Där satt vi, jag, Jenny och Morfar. Vi skulle hämta Morfar och fara på Påskmiddag med hela familjen samlad på Brännaberget. Mamma hade hämtat Mormor på Akuten, och skulle överraska Morfar med henne där. Sen så fick jag samtalet. - Kom inte hit, vi har fått ringa ambulansen. Jag kände hur mina ben blev svaga samtidigt som jag stod just bredvid Jenny och Morfar och inte ville göra dem oroliga. Så vi tog ett par varv kring Bränna för att vänta på samtalet. Samtalet som skulle berätta att det kanske bara var trötthet som gjorde Mormor helt slut och föll ihop. Sen fick jag ett till samtal. Hon hade fått en stroke. Hon var helt borta men skulle med ambulansen. 

Sen satt vi, Jag, Mamma, Jenny och Morfar tillsammans då Mamma berättar att Mormor fått fara till himlen. Hon klarade det inte. Tårarna rann, och dom rinner ännu.. Dom kommer nog aldrig sluta rinna för dig Mormor, aldrig. Jag vet att du kommer vara min skyddsängel alltid och se till mig. Jag vet det. Det har du alltid varit. Min förebild. Världens starkaste som kämpat sig genom Cancern två gånger. Men den andra gången var den för stark. Förjävla äckel stark. 

Jag är glad att jag åkte över med Mamma och Jenny för att se henne. Där gick vi i korridoren tillsammans, korridoren som kändes flera kilometer lång. Tills jag fick se henne. Jag började skaka och tog hennes hand. Jag frågade Mamma: Kan jag krama henne? - Jadå, sa Mamma. Mina tårar bara rann... Dom rann nerför hennes kinder.  Jag viskade till henne ett par ord som jag vet att hon hörde. Hon kommer alltid vaka över mig. Över oss alla. Jag vet det. Alltid kommer hon sitta där uppe och vara stolt över oss alla. Jag ska till att göra henne stolt. 

Så, denna Långfredagen kommer nog alltid vara den värsta dagen i mitt liv. Jag har förlorat en väldigt, väldigt nära släkting, bästa vän... Mormor. 

Lilla Mormor. Starka, fina Mormor som gått genom eld och vatten för oss alla i familjen. Gjort precis allt för oss. Nu är det min tur. Jag vet att du inte ville att jag skulle sitta här en Långfredag och gråta så mycket att ögonen svullnar igen. Jag vet det. Men jag tänker ändå göra det. Jag tänker tänka på dig, dag som natt, timme som minut. Jag tänker aldrig sluta älska dig lika mycket som jag alltid gjort. Aldrig. Föralltid Mormor, föralltid. 

Endast imorgon 14-21.15 kvar, sen får jag äntligen min lediga dag! Sen inväntas påsk-firandet nå så enormt. Efter en dryga månads nykterhet tycker jag att jag faktiskt förtjänar att fira påsken ganska ordentligt! Städat..... Men roligt ska vi ha! :D Ligger i sängen och taggar med min playlist "Alkohol löser inga problem, men de gör fan inte mjölk heller" Ganska fin. Och precis med sådan musik som kan göra en från bitter till partymästarn på nolltid! Woohoo. 

Nu ska jag vara social med addeboy.. Godnatt!