Där satt vi alla fem runt köksbordet, Jag, Mamma, Pappa, Mormor och Morfar.

En kall, mörk kväll i slutet på September. En kväll jag visste att jag skulle somna gråtandes.

Vi skulle berätta det mest hemska jag fått höra i hela mitt liv åt Morfar. Snälla, söta Morfar. 

Snällt och lugnt inledde Mamma meningen som Mormor avslutade.... Jag kände hur tårarna började sakta rinna nerför kinden. Jag såg att Morfar tappade blicken helt, han blev tårögd och fick inte fram ett ord. Likaså jag. Jag fick inte fram ett ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Den kvällen tror jag att alla vid köksbordet i deras lilla kök ville gråta, gråta ut och krama varandra. Men så är inte vi. Vi är starka. Inga tårar. Inga känslosamma ord åt den det är synd om. Jag hade fått order om att jag inte ska behandla henne som att hon är döende, jag skulle behandla henne precis som förut. 

Jag vill inte inse. Jag vill inte inse det än idag. Jag vill inte inse att jag kommer mista en av mina absolut närmaste inom en snar framtid. Jag kommer inte inse det heller. 

Jag åkte utomlands. Trots att jag hade fått reda på det. Jag åkte och kände mig självisk. Men samtidigt så fri. Jag visste att jag inte skulle tänka på det under resans gång. Men jag visste att det kommer komma som en ännu hårdare smäll när jag kom hem. Sagt och gjort. Allt fick jag som en käftsmäll i ansiktet när jag entrade dörren på Brännaberget. Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag visste inte vad jag skulle göra. Blackouten nummer ett. 

Dagarna har gått och eftersom tiden går lär jag mig varje dag att koppla bort saker som får mig att må dåligt. Människor som får mig att må dåligt. Saker som får mig att tänka på dåliga saker.

Allt känns mycket bättre. För förr eller senare kommer man acceptera livets gång. Man kommer acceptera att ens nära kommer ju faktiskt försvinna någongång. Man kommer acceptera att jag inte alltid kan rädda alla. Jag kan inte donera bort mitt eget organ för att en den andras ljus inte ska slockna, eller Jag fick inte. Jag kan inte rädda hela världen. 

Men jag kommer alltid försöka. Jag kommer aldrig sluta jaga dom som behöver jagas. Jag kommer aldrig sluta drömma om att det kommer en ljusare framtid för alla. Jag kommer aldrig att sluta hoppas. För under kan ju faktiskt ske.

Alla tankar till min älskade, fina Mormor. Love you, BIG long time!   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet rullar på i vanlig ordning.. Men ingen dag är sig ändå lik. L är redan ett halvår(!), och tiden går som vanligt - alldeles för fort. Skönt när träningen kommer igång på riktigt igen, när min trogne träningskompanjon kommer hem från Grekland...

Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...

Orken och lusten att blogga finns inte just nu. Instagram är något jag hellre uppdaterar, där jag kan välja mina följare. LLLARSSSON heter jag där! ...

Inget ord kan beskriva min kärlek för denna lilla krabat. Han som förgyllt våra liv och gjort det verkligt värt att leva. Våran supersnälla kille, Mamma älskar dig till månen och tillbaka. ...