Nog har man tur alltid, att träna de finaste, bästa tjejerna i världen. Dom ger en såndär glädje så man bara vill lägga sig ner på golvet, kupa ihop sig & skratta i evigheter... Jag får den där känslan jag hade när jag kanske var 13år, jag blir så glad av flickorna. Och man känner igen sig i dom på så många sätt. Nu har jag beviset på hur jag var när jag var 13/14år. Men dom är så mycket bättre än vad man själv var... Dom är av den goda sorten, allihopa. 

Alla är så glada, tacksamma & snälla, helt genomsnälla.. Jag ångrar inte för en sekund att jag & mamma började träna dom, för det måste vara ett av dom bästa besluten jag tagit i mitt liv. Det är obeskrivligt vilken känsla man får när man ser dom spela. Dom har utvecklats så himla mycket sedan den 24:e augusti förra året, dom är helt nya tjejer. Oavsett förlust eller vinst - dom är lika glada ändå. Dom håller huvudet högt & slutar aldrig kämpa. 

Man känner igen sig så mycket i tjejerna också.... När jag ser dom spela kan jag se mig själv stå där på planen, osäker men samtidigt redo att ge allt. Jag visste inte att jag var bra - fastän flera sa det. Jag känner så igen mig i vissa av tjejerna, dom vet inte att dom är bra - fast man säger det 100gånger, dom är så osäkra, sköra och rädda att göra fel. 

Jag kommer ihåg när vi var till Haparanda, och spelade i länslaget. Jag kommer ihåg när jag började "tjuvröka", och blev påkommen när vi skulle ha match... Och hur man skämdes. Jag kommer ihåg den dagen jag valde att sluta basket för gott. Jag gick i 8:an, jag var osäker, jag var du & sist men absolut inte minst - jordens fjortis. 

Det är inte försen idag jag ångrar att jag slutade basket. Visst, man saknade den där sociala biten, och att bara komma till sporthallen, och "den där känslan" man fick när man spelade match, när man satte ett skott eller tog en snygg retur. Och jag saknade helt ärligt att ha min mamma som tränare - inte bara för att hon är min mamma, utan för att hon lärt oss alla sjukt mycket.. Utan henne hade man inte blivit så pass duktig som man var, utan henne hade man inte kommit till länslaget.. Man utvecklades så mycket under tiden, med alla lagkamrater - med alla. Det var en bra tid, jag saknar det. Nej, jag saknar det JÄTTE mycket.

Vill någon vara snäll, och spola tillbaka tiden sisådär 5år?! Så man kan fatta om sina dumma beslut man gjort i sitt liv, för då hade jag garanterat spelat basket än idag.... Synd att man var så pass dum & valde bort basketen & började dricka, röka, snusa & andra dumheter man fick för sig. jag hoppas med hela hjärtat att inte flickorna jag tränar gör det, att dom inte gör om mitt dumma beslut.. Usch nej, hoppas dom förstår bättre än vad jag gjorde. 

Ja, nu fick jag sagt det jag ville säga. Att man kan bli så insatt i basketen. Jag älskar det, och när jag får egna barn ska jag praktiskt taget släpa dom till Sporthallen så dom får spela! 

End of story.

   Jag med bollen - 2004. 13år gammal.

   Och så flickor 97/98, 13 & 14 år gamla. =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet rullar på i vanlig ordning.. Men ingen dag är sig ändå lik. L är redan ett halvår(!), och tiden går som vanligt - alldeles för fort. Skönt när träningen kommer igång på riktigt igen, när min trogne träningskompanjon kommer hem från Grekland...

Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...

Orken och lusten att blogga finns inte just nu. Instagram är något jag hellre uppdaterar, där jag kan välja mina följare. LLLARSSSON heter jag där! ...

Inget ord kan beskriva min kärlek för denna lilla krabat. Han som förgyllt våra liv och gjort det verkligt värt att leva. Våran supersnälla kille, Mamma älskar dig till månen och tillbaka. ...