Direktlänk till inlägg 26 maj 2011
Dagen med stort D. Dagen då du & jag blev vi. Minns att det kändes som att man svävade på moln, allt var perfekt, det kändes verkligen som om denna kärlek var oövervinnlig. Det trodde jag, det har jag trott men kommer inte tro på nå mer. Det fanns så många stunder då jag helst hade velat låsa in dig i en lägenhet med mig och Kia, bara för att veta att du stannar hos oss, så att du aldrig lämnar oss mer. Det fanns stunder då jag hade kunnat strypa dig när du kom hem 6 på morgonen och väsnades. Det fanns stunder då jag lämnade allt annat bakom mig, och bara la ner min tid på dig, på dina val, på dina vänner, på dina intressen. Det fanns en tid som var bra, det fanns det. Och sen kom "den där tiden", tiden som jag vet att alla längtat efter. Tiden då det kommer upp på Facebook: "Lina Larsson har nu ändrat status från I ett förhållande, till Singel." Den dagen som alla sett framemot, dagen då en liten, ful, ynklig brud gjorde säkert allt i sin makt bara för att få ligga med dig. Jag har alltid trott du var stark, det har jag. Men det visade sig vara raka motsatsen... Fastän jag kände på mig, att något inte stod rätt till, fortsatte jag utsätta mig för denna sak, att bli så djupt sårad.. Så jäkla sårad. Jag visste att den dagen skulle komma, för det har den gjort så många gånger under en 3-års period nu. Jag visste att jag skulle måsta tömma lägenheten på alla mina saker, jag visste att jag var tvungen fixa mig ett eget boende. Och nu står man här. Ensam. Igen.
Det finns dagar jag vill så gärna fara tillbaka, gråta ut. Det finns dagar då jag verkligen inte vill vara ensam. Men så tänker jag: Det finns för många dagar jag har tänkt "Är jag inte värd nå bättre än det här, kan jag inte vara mycket värd."
:(
Nyfikna människor.. En bild på Instagram gör att man får 50st fler unika besökare, sjukt. Spekulationer och skitsnack.... Varför är jag inte ens förvånad?! ;) ...