"Everything happens for a reason. People change so that you can learn to let go, things go wrong so that you appreciate them when they're right, you believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself, and sometimes good things fall apart so better things can fall together."

Jag vet varken in eller ut nå mer. Jag kan inte säga nej, men samtidigt inte heller ja. Jag vet ingenting nå mer, jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller hur jag ska tackla det.....

 Jag har bara "den där känslan."

Och jag hatar den.

Jag forsätter intala mig varje dag, varje natt att jag inte ska vara rädd - att jag inte ska vara rädd om dig. Inte vara rädd att förlora dig, inte vara rädd att något ska hända dig, för gud vet vad jag skulle göra då.....

"För blod är ju tjockare än vatten.."

Jag har så många fina minnen, fina fina minnen från när vi var små, då du verkligen var min största förebild i livet. Du tog dina egna beslut, du höll vad du lovade & du kunde ju allt.. Jag ville bli som dig, vara som dig. Sen gick åren... Allt förändrades, du förändrades - jag förändrades. Jag blev vuxen, fast jag i dina ögon alltid kommer vara "snorungen". Vi har festat tillsammans, vi har skyddat varandra, vi har gått igenom eld & vatten, och vi har kramat om varandra många gånger - bara för att visa att vi finns där för varandra.. 

"Det är skrämmande hur ni, kan vara så sjukt lika i vissa saker."

- Sa Mamma & Pappa.

Jag älskar iallafall dig, oavsett vad. 

OJ vad jag började sakna Lowa & Casper. Mina finaste, finaste syskonbarn. Saknar dessa tider man såg dom dygnet runt.. Saknar att krama om glada Lowa, saknar att busa med busigaste Casper. Jag saknar helt enkelt dom, mer än va man kan tro.

Synd att allt blivit som det blitt. Mycket synd att jag inte träffat dom sen Augusti i fjol (!) Dom fyller hela 4år i år, finaste fasters hjärtan.  

Tyckte det var nyss jag matade dom med nappflaskan.... 

Oj, vad jag har gjort mycket roligt till den här låten. Man har ju vissa låtar som man kan "koppla ihop" med något tillfälle, men det kan jag inte med den här, det finns alldeles för många...

Jag har dansat hejvilt till den här låten. Jag har kramats till den här låten. Jag har supit mig alldeles dyngrak till den här låten. Jag har grinat floder till den här låten. Jag har varit sinnessjukt arg till den här låten. Jag har skrikit till den här låten. Jag har sjungt den för alla i bränna under Studentveckan. Jag har haft en "crush" när jag lyssnat på den här låten. Jag har blivit sviken när jag lyssnat på den här låten. Jag har skrattat så jag fällt tårar till den här låten. Jag har så många, fina minnen från förra våren/sommaren. Oj vad roligt man hade, men oj så man gjorde misstag också. 

Men jag får fortfarande den där obeskrivliga känslan när jag hör på låten, för den påminner om så himla mycket. När vi var till Bulgarien och drack bacardi breezer's på balkongen....  Åh, va kul vi hade. Jag & Johanna.

Vi åt god mat, den vi hade råd till iallafall... ;)

Vi var ut & skakade rumpan på den Glade Vikingen med boysen!    

Vi ringde pinsamma fyllesamtal hem...

Och vi gjorde oss fina varje kväll. 

That's it. Vissa saker måste man kämpa för här i livet... Varesig det gäller pengar, vänner, familjen eller kärleken. Man kan bara inte ge upp i första taget, man kan inte tänka "det här går inte.." För då är det ju redan dödsdömt. Man kan inte ge upp familjen - för dom har alltid funnits där, och blod är fan tjockare än vatten. Man kan inte ge upp vännerna - för vänner finns där när ingen annan finns där, det är såna man kan luta sig mot och bara gråta ut med. Man kan inte ge upp kärleken - Kärlek behöver alla, och är man nu kär, så vad fan? Go for it! Sluta inte före du fått din vilja igenom, före du fått bevisat på riktigt vad den personen betyder för dig, och visa att du kan ju inte leva utan den...

Man kan inte ge upp allt bara för att det känns tungt, man måste kämpa för att ta sig någonvart här i livet... Visst, allt är inte bara tänkt att vara eller hända, men man måste ju försöka för att komma till insikt att det inte gör det.

Man kan inte heller ersätta en person med en annan... För man får inte tillbaka den bara för att man försöker ersätta den, det går inte, inte för dig, inte för personen du ersätter med... Ingen. Man ska kämpa för det man vill ha, man kan inte bara sluta när det kommer en uppförsbacke, för då är det dags att lägga i en högre växel, inte växla ner... Och stanna upp - för då kommer du ingenstans. 

Lev livet som om varje dag vore den sista.

Nog har man tur alltid, att träna de finaste, bästa tjejerna i världen. Dom ger en såndär glädje så man bara vill lägga sig ner på golvet, kupa ihop sig & skratta i evigheter... Jag får den där känslan jag hade när jag kanske var 13år, jag blir så glad av flickorna. Och man känner igen sig i dom på så många sätt. Nu har jag beviset på hur jag var när jag var 13/14år. Men dom är så mycket bättre än vad man själv var... Dom är av den goda sorten, allihopa. 

Alla är så glada, tacksamma & snälla, helt genomsnälla.. Jag ångrar inte för en sekund att jag & mamma började träna dom, för det måste vara ett av dom bästa besluten jag tagit i mitt liv. Det är obeskrivligt vilken känsla man får när man ser dom spela. Dom har utvecklats så himla mycket sedan den 24:e augusti förra året, dom är helt nya tjejer. Oavsett förlust eller vinst - dom är lika glada ändå. Dom håller huvudet högt & slutar aldrig kämpa. 

Man känner igen sig så mycket i tjejerna också.... När jag ser dom spela kan jag se mig själv stå där på planen, osäker men samtidigt redo att ge allt. Jag visste inte att jag var bra - fastän flera sa det. Jag känner så igen mig i vissa av tjejerna, dom vet inte att dom är bra - fast man säger det 100gånger, dom är så osäkra, sköra och rädda att göra fel. 

Jag kommer ihåg när vi var till Haparanda, och spelade i länslaget. Jag kommer ihåg när jag började "tjuvröka", och blev påkommen när vi skulle ha match... Och hur man skämdes. Jag kommer ihåg den dagen jag valde att sluta basket för gott. Jag gick i 8:an, jag var osäker, jag var du & sist men absolut inte minst - jordens fjortis. 

Det är inte försen idag jag ångrar att jag slutade basket. Visst, man saknade den där sociala biten, och att bara komma till sporthallen, och "den där känslan" man fick när man spelade match, när man satte ett skott eller tog en snygg retur. Och jag saknade helt ärligt att ha min mamma som tränare - inte bara för att hon är min mamma, utan för att hon lärt oss alla sjukt mycket.. Utan henne hade man inte blivit så pass duktig som man var, utan henne hade man inte kommit till länslaget.. Man utvecklades så mycket under tiden, med alla lagkamrater - med alla. Det var en bra tid, jag saknar det. Nej, jag saknar det JÄTTE mycket.

Vill någon vara snäll, och spola tillbaka tiden sisådär 5år?! Så man kan fatta om sina dumma beslut man gjort i sitt liv, för då hade jag garanterat spelat basket än idag.... Synd att man var så pass dum & valde bort basketen & började dricka, röka, snusa & andra dumheter man fick för sig. jag hoppas med hela hjärtat att inte flickorna jag tränar gör det, att dom inte gör om mitt dumma beslut.. Usch nej, hoppas dom förstår bättre än vad jag gjorde. 

Ja, nu fick jag sagt det jag ville säga. Att man kan bli så insatt i basketen. Jag älskar det, och när jag får egna barn ska jag praktiskt taget släpa dom till Sporthallen så dom får spela! 

End of story.

   Jag med bollen - 2004. 13år gammal.

   Och så flickor 97/98, 13 & 14 år gamla. =)

Min älskade, söta gummis.   Aldrig utan dig....