Jag har egentligen inte så mycket att skriva. I allt tråkigt, i den dystra vardagen så börjar jag faktiskt längta utomlands. Till fina Turkiet. Jag som där ett tag bestämde mig för att inte åka. "Gir-unge" hade jag fått höra av Mormor. Även Pappa som inte alltid så varit så positiv till mina resor sa: "Men nog fan ska du åka, helt klart" Så, klart jag ska åka. 1 vecka med sol, bad, avslappning, god mat, goda drinkar och ett par kvällar ute i Alanyas nattliv med Vero tycker jag bestämt att jag kan behöva. Vem tackar egentligen nej till det? Inte jag iaf :) Dessutom ska jag tatuera mig också. Något som betyder så himla mycket för mig. Något som betyder allt.

Sen så är jag ganska överlycklig att få vara HELT LEDIG nu i minst 3helger iallafall.. Eftersom jag precis avverkat min sjunde (eller vad det nu är) på raken så ska jag tacka nej till allt jobb ett par helger framöver. LOVELY! Hur jag ska njuta av att vara ledig mer än en dag under veckorna, och kanske hinna städa lite, hinna fundera över livet och spendera lite mer tid med Kia...... Livet, som det ska vara!

" Det liv är icke längst som längst har varat.
Den levat längst som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast som mest har sparat.
Nej, Den rikast är som givit mest. "

Du kämpade tills alla ljus slockande. Du kämpade för alla dina. Du gav aldrig upp trots att du hade diagnosen cancer. Du var en kämpe, en riktig kämpe som aldrig, aldrig gav upp. Jag är stolt över dig Mormor. Jag vet att du har det bra och fridfullt nu, där uppe i fjärran. Jag vet att du tittar ner på oss ibland och önskar oss det allra bästa. Jag vet att vi var så mycket för dig. Nej, vi var allt. Familjen är allt. Ohana. Blod är tjockare än vatten. 

Jag kommer aldrig glömma alla stunder vi haft. Alla stunder i Stråkan. Alla timmar vi pratat bort vid köksbordet på Föreningsgatan 1. Jag kommer aldrig heller glömma hur du behandlade mig. Du älskade mig villkorslöst, när jag behövde dig som mest. Du dömde aldrig ut mig när jag gjort något hemskt. Du tog mig i din varma famn och höll om mig och sa: "Alla gör vi misstag." 

"An angel, in the book of life, wrote down,

And whispered when he closed the book:

Too beautiful for earth..."

Där satt vi, för bara två veckor sedan, Mormor och Jag. Där satt vi runt köksbordet och pratade om allt och ingenting, som vanligt. Vi pratade om hennes sjukdom som en dag skulle ta hennes liv, och hur livet tog en vändning när Morfar fick flytta till BG, och när hon fick diagnosen Cancer med ca. 6 månader kvar att leva. Hon sa till mig: "- Vetdu Lina, det är ett helvete att bli gammal. Det ska du komma ihåg. Så lev varje dag som om de vore den sista"  Vi pratade om mig, hur jag mådde, och hur lycklig jag äntligen fått bli. Det var oftast så att vi skulle prata helst om mig, inte om henne. Det var viktigt för henne att få höra allt, precis allt. Hur man mådde var den allra viktigaste frågan. Om man hade pengar var den andra.

Just den dagen när vi satt där vid köksbordet var hon glad, glad för att hon kände sig i bättre form. Jag hade köpte med en "Stenbergare" åt henne från Brännvalls. Men den skulle hon spara till senare då hon var riktigt sugen. Den dagen pratade vi om djupa saker. Saker som jag knappt kunnat säga till någon annan, men det har jag sagt till Mormor. Allt. Och alltid har jag kommit dit om det har varit något. Och alltid har man blivit mottagen med öppna, varma armar.

Ofta, eller alltid har jag och Jenny varit en av dom viktigaste sakerna för både Mormor och Morfar. Vi har alltid blivit väl omhändertagna, och alltid fått en kram när man behövt en som mest. 

Mormor var en sådan jag kunde säga allt till. Precis allt. Sånt som jag kanske inte kunde berätta till Mamma, gick jag istället till Mormor och frågade om råd. Hon visste allt. Hon hade alltid svar på mina svåra frågor. Hon höll om mig, och tog min hand när hon såg att jag mådde dåligt. Hon var den kvinnan som hade svar på tal. Lilla, fina Mormor. Världens absolut bästa. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket du egentligen betydde för mig, eller betyder. Alltid ska jag tänka på dig och dina råd du gett mig när jag går genom livets tuffa vägar. Jag ska aldrig sluta älska dig. 

Jag har länge gruvat mig för att för första gången i vuxen ålder förlora en nära. Jag visste ju att Mormor hade den här sjukdomen, jag visste egentligen det. Men jag har gått i förnekelse att allt kommer ju bli bra igen. Hon har ju klarat av cancern en gång, så nog klarar hon den en gång till. 

Idag kom den dagen. Den dagen jag så fruktat. Dagen jag visste att mina knän skulle bli svaga och jag skulle falla ihop. Dagen jag trott mirakel skulle faktiskt kunna ändra på. Men till slut kom den. 

Där satt vi, jag, Jenny och Morfar. Vi skulle hämta Morfar och fara på Påskmiddag med hela familjen samlad på Brännaberget. Mamma hade hämtat Mormor på Akuten, och skulle överraska Morfar med henne där. Sen så fick jag samtalet. - Kom inte hit, vi har fått ringa ambulansen. Jag kände hur mina ben blev svaga samtidigt som jag stod just bredvid Jenny och Morfar och inte ville göra dem oroliga. Så vi tog ett par varv kring Bränna för att vänta på samtalet. Samtalet som skulle berätta att det kanske bara var trötthet som gjorde Mormor helt slut och föll ihop. Sen fick jag ett till samtal. Hon hade fått en stroke. Hon var helt borta men skulle med ambulansen. 

Sen satt vi, Jag, Mamma, Jenny och Morfar tillsammans då Mamma berättar att Mormor fått fara till himlen. Hon klarade det inte. Tårarna rann, och dom rinner ännu.. Dom kommer nog aldrig sluta rinna för dig Mormor, aldrig. Jag vet att du kommer vara min skyddsängel alltid och se till mig. Jag vet det. Det har du alltid varit. Min förebild. Världens starkaste som kämpat sig genom Cancern två gånger. Men den andra gången var den för stark. Förjävla äckel stark. 

Jag är glad att jag åkte över med Mamma och Jenny för att se henne. Där gick vi i korridoren tillsammans, korridoren som kändes flera kilometer lång. Tills jag fick se henne. Jag började skaka och tog hennes hand. Jag frågade Mamma: Kan jag krama henne? - Jadå, sa Mamma. Mina tårar bara rann... Dom rann nerför hennes kinder.  Jag viskade till henne ett par ord som jag vet att hon hörde. Hon kommer alltid vaka över mig. Över oss alla. Jag vet det. Alltid kommer hon sitta där uppe och vara stolt över oss alla. Jag ska till att göra henne stolt. 

Så, denna Långfredagen kommer nog alltid vara den värsta dagen i mitt liv. Jag har förlorat en väldigt, väldigt nära släkting, bästa vän... Mormor. 

Lilla Mormor. Starka, fina Mormor som gått genom eld och vatten för oss alla i familjen. Gjort precis allt för oss. Nu är det min tur. Jag vet att du inte ville att jag skulle sitta här en Långfredag och gråta så mycket att ögonen svullnar igen. Jag vet det. Men jag tänker ändå göra det. Jag tänker tänka på dig, dag som natt, timme som minut. Jag tänker aldrig sluta älska dig lika mycket som jag alltid gjort. Aldrig. Föralltid Mormor, föralltid. 

Endast imorgon 14-21.15 kvar, sen får jag äntligen min lediga dag! Sen inväntas påsk-firandet nå så enormt. Efter en dryga månads nykterhet tycker jag att jag faktiskt förtjänar att fira påsken ganska ordentligt! Städat..... Men roligt ska vi ha! :D Ligger i sängen och taggar med min playlist "Alkohol löser inga problem, men de gör fan inte mjölk heller" Ganska fin. Och precis med sådan musik som kan göra en från bitter till partymästarn på nolltid! Woohoo. 

Nu ska jag vara social med addeboy.. Godnatt!

Hej och hå! Jobbar helg (som vanligt). Idag hade jag helst velat vara ledig. Sitta ute och bara njuta. Kanske grilla en korv och dricka varm choklad. Hade varit hela gött! Men nu är det så att jag får vackert fara tillbaka till BG alldeles strax. Har rast till 16.00, men tills dess ska jag bara sitta här och koppla av. Sen när man slutat står det träning på schemat. 

Och, från en sak till en annan.... Tänka sig att karlar kan verkligen få en till att göra allt. :-) Igår fick jag vackert sätta på mig täckbyxorna, jackan och skoterskorna och bege mig ut med Adam.. För att jaga bäver! Första gången för mig. Dock blev det ingen bäver. Men äsch.. :-P

Nej, nu är det dags att kanske röra på sig och gå ut till Kia som är ute i hagen och njuter för fulla muggar!

Jag behöver inte låtsas nåmer. Jag kan le, och inte behöva låtsas att jag är glad.

Jag behöver inte sätta upp den där fasaden nåmer. Fasaden "Jo, men allt är bra!" 

Trots att livet varit en berg- och dalbana så känner jag att allt är rätt. Precis allt.

Dock så ska jag sluta vara för snäll, och ta på mig mer än vad jag hinner med. Senaste jag var ledig mer än 3dagar måste ha varit i September, då vi var utomlands. Jag har jobbat sommarmarknaden. Jul. Påsk. Min födelsedag. Pdol. Luleåkalaset. Alla mina näras födelsedagar. Jämt och ständigt tänker jag; PENGAR! Pengar är fan inte allt. Men livet är. Ibland måste man koppla bort allt man skulle kunna göra av lönen och satsa på att ha en fritid och spendera tid med sina vänner mer. Och med familjen och Kia. Många vänner har man tappat pga att man jobbar varje helg, hela veckor. Och när man väl är ledig vill man bara sova och ta det lugnt. Jaja. Jobba ska man. Men inte 95% av veckorna. :) Tur man älskar sitt jobb, annars hade det aldrig gått.

Längtar till påsken. Till festligheter och goda drinkar i goda vänners sällskap. Egentligen har jag inte någon plan alls. Dock så jobbar jag hela påsken, men det blir fina pengar så jag klagar inte alls. Härliga tider. 

Det är omöjligt, sa Tvivlet.

Det är farligt, sa Rädslan..

Det är onödigt, sa Förnuftet...

Prova ändå...viskade Hjärtat.