Jag tittar på honom och ler. Känner värmen rusa genom hela kroppen. Utanför öser regnet ner, rummet är kallt och mina fötter stelfrusna, men jag bryr mig inte ett dugg. Jag kan inte fatta att jag hittade kärleken igen, pirret, den där lyckan. När jag ser tillbaka på resan jag haft hit blir jag stolt. Stolt över mig själv, och jag ångrar inte en enda sekund.


Bedragen, nedkörd och krossad i tusen bitar, stod jag i ett vägskäl. Gå vidare eller stå kvar som vanligt. Efter tre år tillsammans med någon som man trodde var den rätta, efter alla uppförsbackar, vändes världen upp och ner på en sekund. Och helt plötsligt stod jag där helt ensam. Ensam på riktigt denna gång. Aldrig förut i mitt nitton åriga liv hade jag känt den smärtan, som om någon slagit ett hål i bröstkorgen på mig. Att stå kvar var det som lockade mig allra mest, att stå kvar och låta smärtan rinna av mig för att senare känna absolut ingenting. Varför gå vidare och riskera att gå igenom samma sak igen?


Men så slog det mig, efter ett par veckor.. Som nittonåring hade jag fått uppleva några av de värsta saker man kan få uppleva. Så hemska saker som jag aldrig berättat åt någon. Och det fick jag slängt i ansiktet flertalet gånger. Hånad av de saker som han visste sårade mig mest. Saker som kan bryta ner mig på nolltid. Och saker som kan få mig att tända till på en millisekund. Sen så var det alla lögner, otrohet, alla sena nätter jag stannat uppe bara för att slippa bli väckt helt förskräckt och rädd. Jag skulle kunna sticka huvudet i sanden och glömma bort omvärlden, tycka synd om mig själv och stänga ute alla känslor. Eller så skulle jag kunna ta allt detta till mig, lära mig något och växa nå otroligt som person.


Och det gjorde jag.
Jag insåg att jag var värd bättre, att det som hänt inte var mitt fel och att världen går vidare. Jag kämpade mig igenom alla ensamma nätter, jag grät mig till sömns i flera veckors tid. Men jag reste mig, jag gick till jobbet, jag log och jag skrattade. Jag gjorde allt. Jag kämpade som fan för att ta mig vidare. Och eftersom blev jag förundrad över hur långt jag kom. Jag växte, blev starkare och insåg att jag kan inte rädda alla som jag håller nära.

Jag har min Mamma att tacka för allt. Och mina vänner som dök upp när jag verkligen behövde någon. Utan dom hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan Mamma hade jag antagligen legat kvar under täcket och önskat att världen skulle försvinna. Men hon vägrade låta mig försvinna. Och Pappa. Som utan en tvekan kom, säkert en tionde gång och hjälpte mig flytta grejerna tillbaka till flickrummet. Utan ett enda ord. Han lät mig gråta floder under tiden vi tömde lägenheten. Sen så, mina fina, helt underbara, söta basketflickor. Dom fick mig att orka fortsätta göra så mycket.
och såklart KIA. Kia the one and only. Mitt solsken.


Men här är jag nu, kär och lycklig. Jag har hittat kärleken igen, trots att jag föraktade den och önskade att den aldrig skulle komma tillbaka. Solen skiner trots stormen som varit och nothing can put me down again. Jag hoppas innerligt att varenda människa får känna denna känsla någon gång. Inte känslan av att vara nykär, utan känslan att man ha klarat av någonting som verkade helt omöjligt. Att man tagit sig ur gropen som verkade så oändligt djup, att man står på egna ben igen. Känslan över att vara stolt över sig själv, och allt man gått igenom.


Jag älskar dig Adam Hedlund. Mina fina vänner som jag aldrig kommer glömma hur mycket ni funnits där för mig. Basketflickorna. Mamma och Pappa. Jenny. Kristoffer och Anton. Mormor.... och Morfar med sina söta utlägg! <3

Sjukt sugen på allt. Att förändra håret litegrann. Köpa nya kläder. Resa iväg. Jag vet inte vad jag vill, eller..... jag vill göra allt. Jag vill ha allt, men kommer inte bli något av det i slutändan.

Det lönar sig inte att försöka göra ingenting och försöka varva ner på fritiden. För nu har jag istället blivit manisk och måste göra något. En liten förändring i vardagen bara.

Jag vill så. Så gärna. Men tidpunkten är liiite fel. Jag jobbar 100% nu och har verkligen inte tid just nu. Fan också.

Ligger i soffan och gör absolut ingenting. Har ännu feber och tycker jag kan få vara utan den när jag varit dålig mest hela sommaren.


Funderar över allt.. En sista minuten skulle sitta fint just nu. Eller en sista minuten i vår till Thailand. Eller en två veckors till Turkiet i juni. Jag vet inte vart jag vill, men jag vill ha sol, bada i havet och njuta hela dagar. Bara ta det lugnt och göra absolut ingenting.

Ledig helg nummer tre! Känns ganska lyx att slippa jobba alla helger, alla månader. Så jag ska göra absolut ingenting:) Jag och Kia knalla tillbaks till sängen ganska fort efter vi var ut, och ligger här ännu och vilar... Hoppas bara min halsont far iväg med detsamma. Jag har inte tid att bli sjuk..

Jag saknar dig Mormor. Varje jäkla dag. Varje dag märks det att det är en stor bit som saknas i mitt liv.

Du gjorde, många gånger så jag orkade. Orkade höra skitsnack, lögner och hat. Du lärde mig att en kvinna aldrig ska behöva ta så mycket skit som jag fick då. Du lärde mig vad innebörden Kärlek betydde på riktigt. Du lät mig göra mina misstag i livet. Du lät mig komma gråtandes till dig och sa precis de rätta orden jag behövde höra just då. 

Jag önskar du var här nu. Med mig. Med hela familjen. Vi är inte samma utan dig mera.