" Life isn't about the breaths we take,

it's about the moments that take our breath away. "

Kärlek, en känsla svår att känna.. Och ännu svårare att bli av med. 

Kärlek för vissa är att ha en bredvid sin sida dag in- och dag ut. Att ha någon att luta en axel mot. För vissa är det pussar & kramar. Och för andra är det en känsla. En känsla man inte kan släppa, en känsla man inte vill släppa. 

Visst, man har varit "kär" flera gånger. Man har tänkt att nu jäklar, nu kom den rätta mannen in i mitt liv. Men så efter en millisekund fick man sig en käftsmäll i ansiktet som visade att det inte alls var så. Alla säger att det finns en för alla. Just det. En människa. En enda en.

Jag hittade den människan för 3år & 3 månader sedan. Jag fick den där känslan jag aldrig känt tidigare. Det var ett tåg jag klev på, ett tåg som aldrig stannar. Ett tåg som haft för många hållplatser. Ett tåg som i början gick alldeles för fort. Ett tåg som jag aldrig velat kliva av.

Jag har hatat att ha mitt liv som en berg och dalbana. Ena dagen visste man inte om han skulle komma hem mer, andra dagar visste man inte om man skulle skratta eller gråta. Jag har hatat det samtidigt som det har förtrollat mig, jag har älskat det ibland. Jag vet ännu inte varför. Jag vet inte varför jag har utsatt mig själv för att varje vår, och varje höst få plågas så enormt mycket. Jag har haft känt det på mig nästan varje gång, men ändå inte gjort så mycket.... Jag har låtit dagen komma så jag fått ringa till Pappa och gråta, och säga att han måste hjälpa mig att flytta mina saker. Jag har skämts så många gånger. Jag har fått packa in - packa ut mina grejer. Gång på gång. Vår som höst. Och varje gång har jag gråtit lika mycket. Jag har gråtit tills jag varit tvungen sätta mig ner på golvet, andas ett tag för att sedan fortsätta. Men varje gång har jag dagen efter satt på ett leende på läpparna, och spelat glad. Det har varit min roll nu i 3år. 3 fruktansvärt bra år. Men samtidigt dom värsta i mitt liv. Jag har fått gråta för mycket. En 17årig flicka ska inte vara tillåten att gråta så mycket som jag gjorde. Vissa dagar ville jag helt enkelt bara ta livet av mig, andra ville jag supa mig stupfull och bara slå sönder hela världen. Så skadad var jag. Så skadad psykiskt. Varje dag gick jag på en skör tråd. Jag var som en bomb, visste aldrig när jag skulle smälla. Jag var så himla nere. Samtidigt som jag försökte vara så uppåt. Jag visste varken in- eller ut. Jag sårade många på den resan. Fruktansvärt många fick mig att inse vad fan jag höll på med. Jag var förvillad, förtrollad & förälskad. Jag drack för att dölja mina sorger. Men det var då det vart värre. Jag gjorde saker jag ångrar innerligt idag. Jag gjorde saker jag inte ens kan tänka mig att göra idag. Jag fick många att tro att jag var ett psykfall. Jag var indränkt i mina, min familjs och andras sorger. Samtidigt som den där killen förtrollade mig, gång på gång. Gång på gång fick han mig att tro att jag var värd så mycket, för att sedan 3månader senare brytas ner och vara värd absolut ingenting. Vissa gånger jagade jag han, jag bönade och bad. Jag var som en liten rädd hare, som inte vågade säga vad jag egentligen ville säga. Jag var ung. Kanske för ung. 

Vissa dagar kan jag ligga och sakna allt det där.. Sakna den där berg och dalbanan som fått mig att må bra emellanåt. Sakna allt som var bra med han. Sakna hans doft. Sakna hans fina, tjocka hår. Sakna hans förtrollande vackra ögon. Jag kan sakna det så mycket att jag är påväg... Påväg att skriva ett sms. Men varje gång jag kommer till den punkten, "Skriv ett nyss sms" så kan jag inte. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska säga nåmer. Det är som att jag inte känner människan. Jag vet ingenting om han mer. Jag vet inte om jag någonsin blivit insläppt att på riktigt få känna människan, att få veta hans mörkaste hemligheter, alla bråk med familjen, hans uppväxt, alla fyllor, alla flickvänner. Jag vet ingenting. Jag vet bara det jag egentligen inte ville veta. 

Vissa dagar kan jag tänka för mig själv.... Vad fan har jag hållit på med, inte älskar jag han. Men det är att leva i förnekelse. Han var mitt livs största kärlek. Kommer alltid ha den där speciella platsen i mitt liv. Trots att han sårat mig för många gånger. Trots att han sänkt mig så många gånger kommer han alltid vara den första jag tänker på när någon nämner ordet "Kärlek." Han var kärlek för mig, på sitt speciella sätt. Han var mina drömmars man. Han hade allt jag ville ha. Tills dagarna då han förändrade sig så mycket kom. Dagarna jag hatade. Dagarna jag försöker glömma. Dagarna som finns i mina mörkaste mardrömmar. Dagarna jag hade tagit liv för att få tillbaka min gamla pojkvän. Dagarna jag hade sprungit genom eld och vatten för att få någon som verkligen sköt mig upp till ytan igen, då han tryckt mig till botten. 

Jag undrar själv när dagen kommer.... Dagen då jag vågar släppa allt. Dagen jag verkligen inser att man faktiskt är värd något bättre. Ingen flicka ska få uppleva allt jag fått höra och se. Aldrig. Aldrig ska jag tillåta att någon blir så skadad som jag blev. Ingen ska få bli så blind för sina egna problem som jag. Ingen ska få bli sårad lika hårt som jag blivit. 

Aldrig.

Tror jag inte fått vara såhär lycklig och fri sedan jag föddes. Det var som att alla problem flög sin väg, allt var perfekt & man levde i nuet. 

En healing av sin egen sort. Jag hoppas verkligen man kommer få känns den där känslan igen. Känslan av att bara leva här & nu.

Den kvällen, och hela resan lyfte upp en till ytan igen. 

Du har besegrat sjukdomen förr, varför kan du inte göra det igen.....

Du som är så stark.

Älskade du... Du får ju inte lämna mig.

Jag klarar mig inte utan dig.

Ta med dig karta och kompass,
när du går genom skogen.
Den är mörk och snårig, full av hinder.
Små och stora, som får dig att stanna upp.
Men var inte rädd, vid din sida går jag.
Tro inte att jag lämnar dig.

Sätter krokben för dig och springer iväg.
Jag ska kalla fram stjärnorna så du ser vägen,

ta ner solen så du inte fryser.
Jag ska ta ner månen,
så du kan bära den med mig,
och känna att du inte är ensam.

Jag älskar dig Mormor. Ända till månen och tillbaka.

Psyket i botten. Snart når jag den nivån då även jag bryter ihop. Jag orkar rent utav sagt inte mer. Varje dag är densamma. Tråkiga nyheter, skitsnack och tårar. Spelar ingen roll hur glad man försöker vara, det förstörs på en minut lik förbannat. Jag är så jävla ledsen att jag är sjukt förbannad. Hela min värld känns upp- och ner just nu. Ingenting går som jag vill. Allt skit kommer som en käftsmäll i ansiktet hela, hela tiden. Jag som skulle få ha kul, och fara utomlands. Ja, fyfan. Det är synd att man inte har en enda själ som förstår en heller. Inte en enda jävel förstår varför man mår som man mår. Ingen.

Jag ger upp nu, mitt psyke vann över mig tillslut.