Spelar min lilla playlist: Alkohol löser inga problem, men de gör fan inte mjölk heller och taggar. 9 dagar, 9 dagar, 9 dagar.... 9 DAGAR! Undra hur många gånger jag gått igenom detta egentligen. Längta ihjäl sig för att äntligen få fara iväg, njuta järnet och koppla bort allt där, för att sedan nästan gråta när man sätter sig på bussen mot flygplatsen med destination: Hem. Hem till lilla Överkalix.

Sen så gruvar jag mig för att lämna Kia. Fast jag vet ju at hon är hos världens bästa. Men ändå. Mitt och Kia's band går inte att förklara. Jag är som en skyddande Mamma för henne. Det är som jag och henne mot världen. 

Nu ska jag fortsätta intala mig själv att jag behöver faktiskt det här. 

Gym Class Heroes – Ass Back Home - feat. Neon Hitch

Lite dryga 3månader kvar så får vi ligga på playan. Dricka goda drinkar. Sola. Bada. Bara vara. Ta vara på de få dagar man får där. Känns ruset att få vara på den plats där man trivs som fisken i vattnet. Pruta. Köpa kläder man egentligen inte behöver. Gå igenom Bazaaren med den där känslan att allt är bra, man går igenom vimmlet med ett leende på läpparna och vet att kvällen kommer bli ett minne för livet. Så många minnen från en enda stad. Många år har man spenderat en vecka där, och varje gång nästan gråtit när man satt sig på bussen för att fara hem. Många minnen. Och fler ska det bli. Men som jag sa här tidigare; "Jag tror det här kan bli min sista resa dit." Den sista resan med party och galenskaper med en god vän vid sidan. Men, man ska aldrig säga aldrig :)

Ja, delar denna underbara låt som gör mig på sjukt bra humör, än en gång. 

Snart Vero, då sitter vi i Alanya med en drink i ena handen och ciggen i andra, och lyssnar på den här fina biten. Sjunger med. Drömmer oss bort bland folkvimlet och inser hur bra vi har det.

De långa stränderna. Den heta solen som steker mot ens kropp. Det turkosa havet som lyser upp på långa vägar. Döner kebab. Queen's Garden. Robin Hood Club. Glass och chips i oändliga mängder. Drinqua Breezer. Efes. Alla härliga människor man träffar. Och de man redan känner. Jag saknar det, varje dag i denna eviga kyla. Kalla, kalla Sverige. Men snart Alanya, så ses vi igen. Närmare bestämt den 26e Maj. Exalterad är bara förnamnet. 

Sitter uppe på BB med en godispåse som jag införskaffat mig. Håller på bränna en skiva till Vicky som har partajj imorgon! Jag ska ju inte själv, tyvärr... Men nog måste dom få sig bra partymusik för det ;)

Idag har jag ett stort, nästan för stort sug på att boka en resa i slutet på Maj. Det var ju tal om det tidigare, men får se hur det blir med det. Jag är grymt sugen på Alanya. Men samtidigt, varför inte prova något nytt? Egentligen? Men jag vet ju att Alanya är ett säkert kort, jag hittar nästan överallt och jag känner lite folk där. Ja, jag kan vara i Finland i Maj innan det här är slut. Haha.

En låt som... Gör mig ännu mer sjuk i huvudet och vill åka iväg, nu.

Är det tillåtet att vara såhär lycklig? Är det verkligen det? 

Turkiet i mitten på Augusti... En utomlands resa före sommaren kanske. Kan det bli bättre än så? Jag tror inte det. Nu ska jag spara, spara, spara. Ska fan spärra så jag inte kan beställa ett skit från nelly, lyko, eleven, shopping4net, beautyplanet, modekungen eller något av alla andra ställen jag ser ut att vara stamkund på. Mitt nyårslöfte för mig själv var ju ändå att SLUTA handla. Så efter beställningarna igår är det slut, finito. På riktigt denna gång. Ska man ha råd med att åka iväg får det faktiskt vara bra.. För klänningarna som hänger där i garderoben... Ja, herregud. Jag törs inte nämna hur många tusenlappar alla kostade, och hur många som egentligen hänger där. Sjukt är vad det är.

Imorgon kör jag igång med projekt gå ner i vikt.. Som alltid tycks gå åt skogen. Men jag lovar mig själv ingenting, så inga höga förväntningar har jag heller. Hade gärna varit smalare än vad jag var i sommar. Och då var jag så många kilon lättare än jag är nu.. Näe, dags att göra något åt det istället för att sitta och whina om det. 

Idag vill jag så mycket... Jag vill ut och resa. Jag vill upptäcka världen ännu lite till. Samtidigt som Alanya etsat fast sig i bakhuvudet på mig. Yes, jag vill tillbaka. Jag vill kunna sitta på balkongen en sen kväll och beundra trafiken, alla människor som går på gatan... Skratt, tårar och skrik. "Hey miss blonde girl" eller "Svenska flicka sockerdricka" Ja, jag saknar det faktiskt. Jag som trodde jag lagt det på hyllan för bara ett par år.. Men nej. 

Och alla får då tro precis vad dom vill om att jag åker dit så pass mycket. Men vet ni vad? Jag tror dom flesta bara är avundsjuka. För vad annars är det? Jag älskar Alanya, den mysiga stämningen på Atatürk, den hektiska och musikfyllda Bazaaren. Alla som försöker med allt bara för att man ska köpa en tröja av dom. Äppel téet som smakar ljuvligt. Att öppna en kall Efes en kokhet kväll på balkongen. Att träffa människor man "känner" sen förut. Att få strosa omkring, anonym i världens bästa stad. Att få slippa Överkalix.... Bara för en vecka. Känslan av att sätta sig på flyget och veta att man är påväg, påväg till ett ställe där allting känns bra. Ett ställe man verkligen trivs på. Jag älskar Alanya, Turkiet..

Ja, you name it! Nu ska jag försöka få med mig någon trevlig själ och sticka iväg... Kanske i Maj!? Adam har blivit less på mitt tjat om Turkiet, så han lär jag ju aldrig få med mig :/