Sitter på jobbet och har precis avverkat ett korsord med dom fina gamlingarna. Snart blir det kaffe och en god bulla på det! Men på Måndag ska jag uppta min träning igen och verkligen hoppas att förkylningen gett med sig. För nu börjar det snart vara 1vecka sen utan träning. 

Nu ska jag kolla vidare en stund, för det återstår bara 25minuter av rasten. Jobbar till 19.00, sen ska jag bara ta det väldigt lugnt. Ha en bra Lördag folket!

Ge mig sommar, sol, mycket jobb, fina fyllor, ökx marknad,

Luleåkalaset & Kapten röd, Kirunafestivalen & Maggio! 

14 maj 2011. En av de värsta dagarna i mitt liv. Det går inte en dag utan att jag för en tanke till kära, lilla gumman. Hon som alltid stog och ylade i hagen när man kom hem. Hon som verkligen såg när man var ledsen och ville trösta en genom att komma och snosa en i örat tills man med gråten i halsen började skratta. Fina, fina Sissi. 

Dagen med stort D kom den också. 14maj 2011, då mitt liv var lite på en skör lina. Jag minns det så väl. Jag står där i köksfönstret på Brännaberget, hade precis kommit hem från jobbet... Så ser jag när Pappa fixar i bilen.. Sen släpper han ut Sissi.. Jag förstod ingenting, tills det att ingen Selma kom ut.. Sissi skulle fara iväg ensam med Pappa. Så jag släpper allt, gråter för att jag vet vad som ska hända, och springer ut... Slänger mig på gräsmattan och tar ett hårt tag om henne. Håller henne i min famn, bara blundar hårt och gråter.. Pratar med henne att allt kommer ju bli bra. Håller henne tills Pappa säger med halv gråtig röst: Näe, nu är det dags att fara.. Jag släpper taget, och bara sitter kvar där på gräsmattan. Gråter och får fram: Hejdå gumman, jag älskar dig!

Min fina ängel.... Min bästa vän sedan många år tillbaka.

Jag har väldans många fina vänner.. Alldeles för bra vänner. Bra på alla de olika sätt. Det finns så mycket olikheter i dom alla. Men på ett eller annat vis så har dom gjort samma sak allihopa. Fått mig hel. Fått mig att bita ihop, gå vidare och inse att det finns annat här i livet. Gjort mig glad. Gjort mig till den jag egentligen är. Alltid gett mig svar på mina frågor, och många gånger visat mig in på den rätta vägen igen. Ny vän, som gammal. 

I ord kommer jag aldrig kunna beskriva hur mycket ni egentligen betyder för mig. Jag kommer aldrig heller kunna säga det till er. För det är inte jag. Jag visar det i tystheten. Ibland inte ens det. Men om ni någongång tvekar... Gör inte det! För jag kommer aldrig glömma hur mycket ni ställt upp för mig. Jag kommer aldrig glömma alla sena nätter, all alkohol vi druckit tillsammans, alla bilfärder vi gjort, alla hemligheter vi delat, alla gånger vi spårat ur tillsammans, när vi rest utomlands tillsammans, alla gånger vi spelat spel och bara skrattat en hel kväll, alla missions vi uträttat. Aldrig. Ni är mina änglar. Mina fina, fina änglar. Som räddat mig, gång på gång. Ni har låtit mig göra dumma saker, men sen få ta smällen och ångra det. Men ändå alltid funnits där. Bara med ett värmande ord, en kram eller ett fint sms. Ni är värd allt det bästa i världen. 

Johanna, Reebeck, Josse, Erika, Frida, Annika,

Helena, Vero, Lina, Viktoria, Rebecca, Matilda, Emma, Amanda,

Michaela, Carro, Daniella, Ellen, Malin, Angelica.

"Big girls don't cry"

Idag känner jag för att bara ligga inne, äta en fet burk med B&J's, se en sorgsen kärleksfilm, dra på mig mina fulaste mjukisbyxor och den största, mysigaste tröjan jag kan hitta. 

Och det är precis vad jag ska göra ikväll. 

Sen så känner jag efter ett stort behov av att göra något åt mitt tråkiga barr. Är ju så sugen på mörkt igen......... men till sommaren är det ju inget annat än blont som gäller ;) 

Förkylningen tar över mitt liv..... Motivationen är på noll. Och jag som skulle tvätta så stort. Men då febern slår till den dag jag är ledig denna vecka är ju inte alls konstigt, näe. Med min otur får jag väl magsjuka också på köpet. 

Jag vill vara frisk. Hitta inspirationen till att göra saker igen. För just nu känner jag mig som ett vandrande vrak som inte gör mer än att sova och jobba. Jag vill ha energi! Jag vill börja träna igen, gick ju så bra.. Tills man fick förkylningen. Näe, dags att knata iväg till Tvättstugan och göra lite nytta för engångsskull..

Lite dryga 3månader kvar så får vi ligga på playan. Dricka goda drinkar. Sola. Bada. Bara vara. Ta vara på de få dagar man får där. Känns ruset att få vara på den plats där man trivs som fisken i vattnet. Pruta. Köpa kläder man egentligen inte behöver. Gå igenom Bazaaren med den där känslan att allt är bra, man går igenom vimmlet med ett leende på läpparna och vet att kvällen kommer bli ett minne för livet. Så många minnen från en enda stad. Många år har man spenderat en vecka där, och varje gång nästan gråtit när man satt sig på bussen för att fara hem. Många minnen. Och fler ska det bli. Men som jag sa här tidigare; "Jag tror det här kan bli min sista resa dit." Den sista resan med party och galenskaper med en god vän vid sidan. Men, man ska aldrig säga aldrig :)