18 dagar kvar enligt det tjorviga ultraljudet. 7dagar över tiden enligt senaste mens och today is the day enligt första datumet från ultraljudet. Inga känningar och ingenting.
Jag börjar tro att det blir en november-bebis
nu. Tänk att vi kan faktiskt kan få gå en till månad. Usch vad hemskt. Jag orkar inte så länge till, kroppen orkar inte.

Jag och Kia ligger och vilar efter en dusch, och en liten sminkning. Snart ska vi ta bilen med sommardäck(!) och köra till BB, så Kia får leka med sin bästis Enya, och jag får fundera vidare på bilbyte och vinterdäcks problemen....

Ibland händer det saker som inte får hända. I fredags hände det min vän, en vän som är livslusten och glädjen himself.

Ett sketet jävla balkongräcke som gav vika, och gjorde att han föll 4,5m rakt ner på marken. Ett balkongräcke som förstört så himla mycket nu, och låter en 4årig pojke leva i ovisshet om hans pappa någonsin kommer vakna upp igen. Låter anhöriga leva i frågor. Jag kan inte med ord förklara hur mycket jag önskar
att det här istället fick hända en våldtäktsman, eller en äcklig mördare. Inte en karl som gör rätt för sig, har en familj och som tagit sig igenom nog med skit för att stå där han stod på den där jävla balkongen i fredags. Han som verkligen inte skulle ha stått där. Han som styrt upp sitt liv från den absoluta botten till toppen.

Finns ingen som har den livsglädjen som sprudlar i hans bruna ögon, ingen som ställer upp för andra såsom han gör, ingen som strålar som han när han är glad. Finns ingen som har ett så stort hjärta som honom. Ingen. Han har ständigt något nytt på gång, och har en massa projekt han håller på med. Han gör ALLT för sin son, och för sin flickvän. Och de gör allt för honom.


När jag lärde känna honom var jag nästan rädd, för han var så himla framåt, orädd och glad - nästan så man blev avundsjuk på hur någon "törs" vara så framåt fast man knappt träffas förr.
Men åren gick... och nu står vi här idag. Han och E hjälpte mig på rätt spår och gav mig vänliga ord när jag kanske behövde det som mest. Han har tröstat mig när jag varit ledsen och sagt fina ord, och vi har skrattat, otaliga gånger tillsammans. Vi har en galen turkietresa i bagaget tillsammans. Och många, många timmar runt deras köksbord.

En stark, oerhört envis kille som kan "move mountains for those he love."

Nu är det dags att vi gör det för honom. En bön till vår herre där uppe, ett tänt ljus eller en extra tanke. Han behöver det mer än någonsin just nu. Fina Jocke. Kämpa för din familj, för alla här hemma. Visa världen hur jävla envis du kan vara nu. Jag vet att du inte är den som ger upp i första taget.


Det sista som lämnar oss är hoppet.

Precis såsom man är van att se dig..

... med ett stort leende på läpparna.

Varit till luleå med bästa Johanna idag. Shoppat lite, men mest sett på när J shoppat. :) Dock tror jag det var sista gången jag beger mig på en shoppingtur, för nu fick jag ta smällen ikväll.. foglossningsproblem deluxe och en hemsk "mensvärk". Men imorgon blir det lugnt, kanske en liten dammtorkning och sen ska jag göra soffan sällskap, för det behöver jag. Så skönt att absolut inte göra någonting för en dag. För igår trodde nog folk jag var korkad..... jag stod på en stol, ute på bron och skurade "taket" på bron. Först förhand med en liten trasa, sen med en skurmopp. Inte nog med det, jag putsade upp hela bron, räcken, stolpar, fönstret och dörren. Sen tappade jag ut ett litet paket med tvättmedel som jag skulle slänga i soptunnan, men allt hamnade på bron, så jag fick såklart göra om det en gång till. Lyckos mig som inte alls har nog med kort stubin för tillfället. Jaja, ett par svordomar och jag var sen på G igen :-)


Nu ska jag göra Adam sällskap och inta snarkningens värld. Godnatt!

Ligger i soffan efter lite dammsugning och tvättande. Städmanin har ett stadigt grepp om mig, bara orken skulle räckt liiite längre än att svetten rinner på hela kroppen efter att ha dammsugat 5st mindre rum. Då skulle allt ha varit lite lättare :) Känns att man bara blir större och större, för allt blir bara tyngre och tyngre. Men snart, snart är bebis här!

Städat, tvättat bort all tvätt och bakat idag. Blev en daimkaka och dumlekakor med noblesse på.

21år, snart 22år. Och jag är gravid. Gravid med världens bästa. Och så har vi världens bästa Kia, och världens bästa familj vid sidan om. Jag är lycklig, riktigt lycklig. Jag har fått bättre självkänsla och mår bättre än någonsin nu. Jag känner för första gången i mitt liv att istället för att alltid sätta alla andra först, så är det jag, Adam, Kia och bebisen som ska först nu, alltid. Jag orkade inte ta andras misslyckande i mina händer mer. Jag är fri. Jag är fri från det gamla, från all skit som ätit upp mig inifrån i flera års tid. Fri från min tid som "psykolog", från en som alltid satte andra före en själv.

Jag träffade Adam, som gjorde mitt liv bättre, på alla sätt. Han fick mig att se bortom allt annat, han fick mig att känna igen. Han fick mig att se andra saker än bara negativa saker. Han fick mig att le genom hela min kropp igen. Han fick mig att älska honom såpass mycket att jag skulle göra precis allt för honom - han fick mig att älska så som jag aldrig älskat någon förr. Jag och du, du och jag, vi.

Såhär trodde jag aldrig mitt liv skulle se ut den 30september 2013. Kunde inte varit bättre.